ADA har fem avsnitt, som kallas titlar. Varje avdelning skyddar mot olika typer av diskriminering. Titlarna är numrerade med romerska siffror: I (ett), II (två), III (tre), IV (fyra) och V (fem).
Avdelning I: Sysselsättning
Avdelning I i ADA skyddar mot diskriminering i arbetslivet.
Vilka arbetsgivare omfattas av ADA?
Alla arbetsgivare behöver inte följa ADA:s regler. De arbetsgivare som omfattas av ADA och måste följa ADA:s regler kallas "berörda enheter".
Bland de arbetsgivare som måste följa ADA:s regler finns följande:
- Arbetsgivare (inklusive religiösa organisationer) med 15 eller fler anställda
- Arbetsförmedlingar (platser som hjälper människor att hitta jobb)
- Arbetsorganisationer (fackföreningar)
Vad måste arbetsgivarna göra?
Avdelning I säger att arbetsgivare som omfattas av ADA inte får diskriminera en person med funktionshinder, så länge personen är kvalificerad (kapabel) att utföra sitt arbete. Avdelning I säger inte att personer med funktionshinder måste anställas för arbeten som de inte är kvalificerade för.
Dessa arbetsgivare måste vid behov ge "rimliga anpassningar" till arbetstagare med funktionshinder. En "anpassning" är en förändring av det sätt på vilket saker och ting vanligtvis görs. Det är en förändring som en arbetstagare behöver på grund av sitt funktionshinder för att kunna utföra sitt arbete. Om en arbetstagare med funktionshinder behöver rimliga anpassningar för att kunna utföra sitt arbete betyder det inte att han eller hon inte är kvalificerad att utföra sitt arbete. Så länge arbetstagaren kan utföra sitt arbete med hjälp av anpassningar är han eller hon kvalificerad att utföra arbetet.
Vissa anpassningar är mycket enkla, som att låta en arbetstagare ha ett glas vatten vid sitt skrivbord så att han eller hon kan ta sina mediciner. Exempel på andra anpassningar är:
- Att låta en anställd få särskild utrustning som hjälper honom eller henne att utföra sitt arbete (t.ex. en särskild telefon för en person som har svårt att höra).
- Ändring av arbetstagarens schema (t.ex. för att kunna gå till läkarbesök).
- Ändra sättet att förklara eller välja arbetsuppgifter.
Anpassningen måste dock vara "rimlig". En anpassning är inte rimlig om den skulle vara mycket svår eller mycket dyr. Om anpassningen inte är rimlig behöver arbetsgivaren inte ge den.
Vad är diskriminering i arbetslivet?
Avdelning I skyddar mot många typer av diskriminering, bland annat:
- Att inte anställa någon som kan utföra ett arbete bara för att han eller hon har ett funktionshinder.
- Att avskeda en arbetstagare som kan utföra sitt arbete bara för att han eller hon har ett funktionshinder.
- Att inte låta en arbetstagare få ett bättre jobb bara för att han eller hon har ett funktionshinder.
- Att inte låta en arbetstagare få samma utbildning som arbetstagare utan funktionshinder.
- Att hålla en arbetstagare med funktionshinder åtskild från arbetstagare utan funktionshinder.
- Trakasserier av en arbetstagare med funktionshinder
- Att betala en arbetstagare med funktionshinder mindre än andra arbetstagare utan funktionshinder.
- Att inte låta en arbetstagare med funktionshinder få en rimlig anpassning för att hjälpa honom eller henne att utföra sitt arbete.
Vanligtvis får arbetsgivare inte fråga arbetstagare eller personer som söker jobb om de har ett funktionshinder eller be dem lämna uppgifter om sitt funktionshinder.
Klagomål
Om en person med funktionshinder anser att arbetsgivaren har diskriminerat honom eller henne kan han eller hon lämna in ett klagomål till den amerikanska kommissionen för lika möjligheter till anställning (EEOC). Klagomålet måste göras inom 180 dagar från det att diskrimineringen inträffade. Om EEOC anser att diskriminering har förekommit skickar de ett brev där de informerar personen med funktionshinder om att han eller hon har rätt att stämma (väcka talan mot) sin arbetsgivare. Personen med funktionshinder kan sedan väcka talan i en federal domstol.
Avdelning II: Statlig och lokal offentlig verksamhet - och kollektivtrafik
Avdelning II skyddar mot diskriminering i alla statliga och lokala myndigheters verksamheter.
Vad måste de statliga och lokala myndigheterna göra?
Statlig verksamhet
Statliga och lokala myndigheter måste ge personer med funktionsnedsättning samma möjligheter som personer utan funktionsnedsättning att använda alla sina program och tjänster. Om personer med funktionshinder behöver rimliga anpassningar för att kunna delta i dessa program måste staten eller kommunen göra det.
Personer med funktionsnedsättning måste till exempel ha samma möjligheter som personer utan funktionsnedsättning att:
- Gå i offentliga skolor
- Arbeta för statliga eller lokala myndigheter
- Få en lika bra hälso- och sjukvård som den som personer utan funktionsnedsättning har.
- Använda sociala tjänster (program som drivs av staten eller kommunen för människor som behöver hjälp).
- Använd domstolarna
- Rösta - på en plats som uppfyller de särskilda behov som personer med funktionshinder kan ha (alla röstningslokaler måste till exempel vara tillgängliga för personer i rullstol).
Statliga och lokala myndigheter måste också:
- göra sina byggnader tillgängliga för personer med funktionshinder (till exempel genom att bygga rullstolsramper, hissar och badrum som kan användas av personer i rullstol)
- göra rimliga anpassningar av regler och sätt att göra saker och ting om en person med funktionsnedsättning behöver det (till exempel genom att låta en person med funktionsnedsättning få hjälp med att rösta om han eller hon inte kan skriva, läsa eller se).
- ha sätt att kommunicera med personer som har svårigheter att höra, tala eller se
Kollektivtrafik
En särskild del av avdelning II omfattar kollektivtrafik. Den skyddar personer med funktionshinder från att diskrimineras i kollektivtrafiken. Detta omfattar stadsbussar, tunnelbanor, pendeltåg, Amtrak och alla andra transportmedel som allmänheten kan använda.
Lokala och statliga myndigheter måste:
- Se till att alla nya fordon som de köper är tillgängliga för personer med funktionshinder.
- Försök verkligen att köpa eller hyra begagnade bussar som är tillgängliga.
- Bussar ska göras om för att bli tillgängliga
Överallt där det finns en buss- eller tåglinje som körs på en fast rutt (den får inte göra särskilda stopp) måste staten tillhandahålla transporttjänster. Paratransporter är en tjänst för personer med funktionshinder som inte kan använda den vanliga kollektivtrafiken. Paratransporten (vanligtvis en bil eller buss) hämtar upp dem och släpper av dem där de behöver åka.
Klagomål
Om en person med funktionshinder anser att han eller hon har blivit diskriminerad av en statlig eller lokal myndighet kan han eller hon klaga till Förenta staternas justitiedepartement. Klagomålet måste göras inom 180 dagar från det att diskrimineringen ägde rum. Några olika saker kan hända efter att personen lämnat in sitt klagomål:
- Klagomålet kan skickas till ett medlingsprogram. Personen med funktionshinder, någon från staten eller kommunen och en medlare träffas tillsammans. Medlarens uppgift är att hjälpa alla att komma fram till en lösning som alla kan komma överens om.
- Justitiedepartementet kan väcka talan mot staten eller den lokala regeringen.
En person med funktionshinder kan också lämna in en egen stämning i en federal domstol och säga att staten eller kommunen har diskriminerat honom eller henne. Personen behöver inte först klaga till justitiedepartementet eller få justitiedepartementet att tala om för dem att de har rätt att stämma.
Avdelning III: Offentliga lokaler
Vem omfattas av avdelning III?
Avdelning III skyddar mot diskriminering i "offentliga lokaler". Offentliga lokaler är privata organisationer eller personer som äger, hyr ut eller driver lokaler som är avsedda för allmänheten. Exempel på offentliga lokaler är följande:
| * Restauranger | * Förråd | * Hotell | * Biografer | * Sjukhus |
| * Hemlöshetsjourer | * Djurparker | * Privata skolor | * Idrottsarenor | * Museer |
| * Kongresscentra | * Läkarmottagningar | * Begravningsbyråer | * Daghem | * Parker |
Avdelning III skyddar också mot diskriminering genom:
- Transporttjänster som tillhandahålls av privata företag
- Kommersiella anläggningar (t.ex. kontorsbyggnader, fabriker och lager)
- Privata företag som gör tester och ger kurser till personer som vill ha utbildningsbevis eller yrkesrelaterade certifikat.
Det finns två typer av platser som är undantagna från avdelning III och som inte behöver följa dess regler. Dessa är:
- Platser som kontrolleras av religiösa organisationer, inklusive kyrkor, synagogor, moskéer och andra gudstjänstlokaler.
- Privata klubbar
Vad måste de offentliga inkvarteringarna göra?
Alla offentliga boenden måste göra dessa saker:
- När en ny byggnad byggs måste den vara tillgänglig.
- Om en byggnad "förändras" (ändras) måste ändringarna göra den tillgänglig om det är möjligt. (Om t.ex. en dörr flyttas måste den nya dörren vara tillräckligt bred för att en rullstol ska kunna ta sig igenom). Men offentliga boenden behöver inte göra sina ändringar tillgängliga om det skulle öka kostnaden för ändringen med mer än 20 %.
- Avlägsna alla hinder i deras byggnader som gör dem otillgängliga. (Till exempel genom att flytta ett bord eller en automat som gör en korridor för smal för att en rullstol ska kunna ta sig igenom).
Reglerna för vad som är "tillgängligt" fastställs i 2010 års ADA Standards for Accessibility Design. Exempel på dessa regler är följande:
- Tillbyggnad av hissar, rullstolslyftar eller rullstolsramper i byggnader som endast har trappor.
- Att göra dörröppningar tillräckligt breda för att rullstolar ska kunna ta sig igenom.
- Tillägg av särskilda telefoner för personer med hörselproblem
- Braille på hissknappar för blinda personer
De flesta offentliga boenden (men inte kommersiella anläggningar) måste göra dessa saker:
- Se till att alla personer med funktionsnedsättning har samma tillgång till allt som personer utan funktionsnedsättning har. De måste skapa rimliga anpassningar om detta skulle bidra till att göra saker och ting lika. (Se till exempel bilden ovan: en statspark har byggt en rullstolsramp så att personer i rullstol kan fiska i samma park som personer utan funktionshinder. Utan denna ramp skulle personer med funktionshinder inte ha lika tillgång till parken, eftersom de inte skulle kunna fiska i parken på samma sätt som personer utan funktionshinder).
- När man bygger eller ändrar simbassänger, plaskbassänger och spaanläggningar måste man se till att personer med funktionsnedsättning kan ta sig in och ut på ett tillgängligt sätt.
- Se till att personer med funktionshinder kan köpa och göra saker på samma ställen som personer utan funktionshinder.
- Avskaffa regler som gör det omöjligt för personer med funktionshinder att köpa och göra saker i offentliga lokaler.
- Gör rimliga anpassningar av regler och sätt att göra saker och ting för att se till att personer med funktionshinder kan köpa och göra saker i offentliga lokaler. (En klädbutik kan till exempel ha en regel om att endast en person får vara i ett omklädningsrum åt gången. Vissa personer med funktionshinder behöver hjälp med att klä på sig. Butiken skulle behöva ändra sin regel så att det står att två personer får vara i ett omklädningsrum om en av dem behöver hjälp med att klä på sig på grund av ett funktionshinder).
- Ha särskilda verktyg för att kommunicera med personer med funktionshinder (t.ex. en särskild telefon för att tala med personer som är döva eller har svårt att höra).
- Gör transporter tillgängliga för personer med funktionsnedsättning (till exempel måste privata företag som tillhandahåller transporter ha åtminstone några tillgängliga fordon, som rullstolsbussar eller bussar som kan komma närmare marken så att personer i rullstol kan stiga på utan att behöva gå i trappor).
Privata företag som ger kurser eller tester måste göra rimliga anpassningar för att göra det möjligt för personer med funktionshinder att delta i kurserna eller testerna. Några exempel på rimliga anpassningar är:
- Ge extra tid för en person med inlärningssvårigheter att göra ett prov.
- Ändra det sätt på vilket en klass eller ett prov ges till en person med funktionsnedsättning (till exempel genom att ha en teckenspråkstolk för en döv person eller genom att låta någon läsa böcker från klassen högt för en blind person).
- Se till att lektionen eller provet äger rum i en tillgänglig byggnad.
Klagomål
Om en person med funktionshinder anser att han eller hon har blivit diskriminerad av ett offentligt boende kan han eller hon klaga till Förenta staternas justitiedepartement. De kan skriva ett brev, faxa ett brev eller använda ett onlineformulär på http://www.ada.gov/filing_complaint.htm. Några olika saker kan hända efter att personen lämnat in sitt klagomål:
- Klagomålet kan skickas till ett medlingsprogram. Personen med funktionshinder, någon från det offentliga boendet och en medlare träffas tillsammans. Medlarens uppgift är att hjälpa alla att komma fram till en lösning som alla kan komma överens om.
- Justitiedepartementet kan väcka talan mot det offentliga boendet.
Om en person inte kan skriva, faxa eller skriva ett klagomål på grund av ett funktionshinder kommer justitiedepartementet att göra rimliga anpassningar för att hjälpa till. Personen kan ringa justitiedepartementets ADA-informationslinje. Informationslinjen besvaras av ADA-specialister. En person med funktionshinder kan förklara sitt klagomål och specialisten skriver ner det åt honom eller henne. Om personen är döv och använder amerikanskt teckenspråk kan en specialist ta emot klagomålet via videotelefon (så att de kan se varandra och teckna fram och tillbaka).
En person kan också själv väcka talan mot det offentliga boendet utan att justitiedepartementet behöver säga att han eller hon har "rätt att väcka talan".
Avdelning IV: Telekommunikation
Vem omfattas av avdelning IV?
Avdelning IV i ADA skyddar mot diskriminering från telekommunikationsföretag i USA (t.ex. telefonbolag).
Avdelning IV skyddar alla personer med funktionshinder, men fokus ligger på personer med tal- och hörselskador, eftersom de har svårast att prata i telefon.
Vad måste telekommunikationsföretagen göra?
Enligt avdelning IV måste alla telekommunikationsföretag i Förenta staterna se till att personer med funktionshinder har lika tillgång till telekommunikation. Detta innebär att de måste tillhandahålla telekommunikationstjänster som är lika bra som vad personer utan funktionshinder får. De måste till exempel:
- Skapa förmedlingstjänster. En förmedlingstjänst är ett sätt för en telefonist att hjälpa en person med tal- eller hörselskada att ringa till en vanlig telefon. För att göra detta använder personen med funktionshinder ett tangentbord eller något annat specialverktyg.
- Gör sina förmedlingstjänster tillgängliga 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.
- Inte ta ut högre avgifter av personer med funktionshinder än av personer utan funktionshinder.
Relaytjänsterna har förändrats mycket sedan 1990. Till en början var de vanligaste förmedlingstjänsterna teletypewriter (TTY) och telekommunikation för döva (TDD). Dessa var som telefoner med anslutna skrivmaskiner. Två personer med TDD:er kunde skriva fram och tillbaka till varandra. Om en person med funktionshinder ville ringa till en vanlig telefon (t.ex. en pizzeria) kunde han eller hon skriva in i telefonen, en operatör läste upp meddelandet högt för pizzerian, lyssnade på restaurangens svar och skrev tillbaka till personen med funktionshinder.
Avdelning IV ledde också till att alla delstater i USA skapade Telecommunications Relay Services (TRS), till exempel STS relay. STS står för Speech-to-Speech (tal till tal). Det skapades för personer som har talproblem. STS-reläoperatörer lyssnar på vad personen säger och upprepar det med tydlig röst för att göra det lättare för den andra personen att förstå. I dag sker många samtal som använder TRS via Internet av konsumenter som använder bredbandsanslutningar. En del är videosamtal (Video Relay Service, VRS), medan andra är textsamtal. Oavsett vilket så översätter kommunikationsassistenterna mellan konsumentens undertecknade eller maskinskrivna ord och andras talade ord. Enligt Federal Communications Commission (FCC) uppgick VRS-samtalen 2006 till i genomsnitt två miljoner minuter per månad.
Klagomål
Klagomål om diskriminering enligt avdelning IV går till Federal Communications Commission (FCC).
Avdelning V: Diverse
Avdelning V innehåller flera andra extra regler. Till exempel står det:
- Ingenting i ADA ändrar eller upphäver något i avsnitt 504 i Rehabilitation Act. Avsnitt 504 var den första lagen som gav personer med funktionshinder några medborgerliga rättigheter.
- Ingen får straffas för att ha använt sina rättigheter enligt ADA eller för att ha hjälpt någon annan att använda sina rättigheter enligt ADA. (Att straffa en person av denna anledning kallas repressalier.)
