West Nile-virus (WNV) är ett virus som tillhör släktet Flavivirus och kan orsaka allt från lindriga feberinfektioner till allvarlig inflammation i hjärnan eller ryggmärgen. Infektionssjukdomen kallas ofta "West Nile virus disease" eller bara "West Nile". WNV sprids framför allt mellan fåglar, men kan också infektera människor och andra djur, bland annat hästar, hundar, fladdermöss, katter, reptiler och amfibier.

Smittvägar

West Nile-viruset sprids i huvudsak av blodätande myggor, framför allt arter i släktet Culex. Myggor blir smittade när de suger blod från en infekterad fågel och kan sedan överföra viruset till andra fåglar eller till människor och hästar. Människor och hästar är vanligtvis dead-end hosts (slutliga värdar), vilket betyder att virusnivån i blodet ofta är för låg för att smitta nya myggor vidare.

Andra, ovanliga smittvägar som beskrivits är blodtransfusion, organtransplantation, överföring från gravid kvinna till foster och mycket sällsynt via bröstmjölk eller laboratorieexponering. Av denna anledning genomförs i många länder screening av blodgivare under säsonger med hög myggaktivitet.

Historia och global spridning

West Nile-viruset upptäcktes första gången 1937 i West Nile-området i Uganda i Östafrika (därav namnet). Före 1990-talet rapporterades få fall hos människor, men senare har viruset dykt upp i flera större utbrott. Det blev uppmärksammat i Europa och Nordafrika under 1990- och 2000-talen med bland annat ett utbrott i Algeriet 1994 och ett större utbrott i Rumänien 1996.

År 1999 upptäcktes West Nile-virus i Nordamerika (första rapporterna från New York) och under 2000-talet spreds det vidare till de karibiska öarna och Latinamerika. Viruset förekommer idag i stora delar av Afrika, Asien, Australien (nära besläktade WNV-stammar, t.ex. Kunjin-varianten), Europa, Mellanöstern, samt i Kanada och Förenta staterna. År 2012 inträffade en av de största West Nile-virusepidemierna i USA, då omkring 286 personer dog.

Symptom och kliniska former

De flesta som infekteras med WNV får inga symptom. För dem som blir sjuka gäller ungefär följande:

  • Asymptomatisk infektion: Cirka 70–80 % får inga symtom.
  • West Nile-feber (mild sjukdom): Cirka 20 % får influensaliknande symtom, t.ex. feber, huvudvärk, muskelvärk, trötthet, ibland hudutslag och svullna lymfkörtlar. Sjukdomen varar vanligen några dagar till veckor.
  • Neuroinvasiv sjukdom (allvarlig): Mindre än 1 % utvecklar meningit (hjärnhinneinflammation), encefalit (hjärninflammation) eller akuta förlamningssymtom (liknande polio). Risk för allvarlig sjukdom och död ökar med högre ålder och hos personer med nedsatt immunförsvar.

Inkubationstiden är oftast 2–14 dagar, men kan vara längre hos personer med nedsatt immunförsvar.

Diagnos

Diagnosen ställs vanligen med blod- och/eller liquorprov (ryggmärgsvätska). Vanliga metoder är att påvisa specifika IgM-antikroppar mot WNV i serum eller liquor, eller att påvisa virusets RNA med PCR tidigt i infektionen. Eftersom flavivirus kryssreagerar kan tolkning av serologi kräva erfarenhet och ibland kompletterande tester.

Behandling

Det finns inget specifikt, godkänt antiviralt läkemedel mot WNV för människor. Behandling är i huvudsak stödjande: vila, vätska, febernedsättande och vid behov sjukhusvård med respiratorstöd eller intensivvård vid svår neuroinvasiv sjukdom. För hästar finns vacciner som effektivt förebygger sjukdom.

Förebyggande

Förebyggande åtgärder inriktas på att minska myggkontakt och myggpopulationer:

  • Använda myggmedel som innehåller DEET eller picaridin och myggnät där det behövs.
  • Bereeda och bära täckande, långärmade kläder kvällstid och tidig morgon när myggen är mest aktiva.
  • Eliminera stillastående vatten runt bostaden (där myggor kan föröka sig): gamla däck, blomkrukor, hinkar, rännor etc.
  • Installera eller reparera myggnät i fönster och dörrar.
  • Lokala myggbekämpningsprogram och övervakning av fågel- och myggpopulationer minskar spridningsrisk.
  • Blodbanker och organtransplantationscenter screenar i många länder vid perioder med påvisad WNV-cirkulation.
  • Hästar: vaccination rekommenderas i områden där viruset förekommer.

Prognos och långtidsföljd

Många som drabbas av West Nile-feber återhämtar sig helt, men trötthet och koncentrationssvårigheter kan bestå under lång tid. Personer med neuroinvasiv sjukdom kan få bestående neurologiska skador eller funktionsnedsättningar, och dödligheten är högre i denna grupp (dödlighet kan vara cirka 10 % eller mer bland dem som utvecklar svår hjärninflammation, särskilt hos äldre).

När söka vård

Sök vård om du utvecklar hög feber med svår huvudvärk, nackstelhet, plötslig muskelsvaghet, förvirring eller medvetandepåverkan efter myggbett eller vistelse i område med känd WNV-cirkulation. Informera vården om eventuell resvana till områden där viruset förekommer.

Övervakning och påverkan av klimat

West Nile-virus är ett exempel på en vektorburen sjukdom där spridning och epidemier påverkas av klimat, nederbörd och förändringar i fågel- och myggpopulationer. Varmare somrar kan öka myggaktiviteten och därmed risken för större utbrott. Därför är nationell och lokal övervakning av fåglar, myggor, hästar och mänskliga fall viktig för att upptäcka och hantera utbrott i tid.