Tjurhaj (Carcharhinus leucas) – sötvattens- och kusthaj, fakta & utbredning

Tjurhajen har en mycket kraftig kropp och en trubbig, rundad nos, vilket har gett den sitt namn. Den första ryggfenan är stor och brett triangulär med en spetsig spets. Den andra ryggfenan är märkbart mindre. Bröstfenorna är också stora och har vassa spetsar. Tjurhajen har ganska små ögon jämfört med andra karcharhinidhajar, vilket kan betyda att synen inte är ett särskilt viktigt jaktredskap för denna art som vanligtvis återfinns i leriga vatten. Tjurhajar är vanligtvis bleka till mörkgrå på ovansidan, och deras undersida är vit. Hos unga tjurhajar har fenorna svarta spetsar som övergår till en grumlig färg när de växer. Tänderna i överkäken är breda, triangulära och kraftigt tandade. Underkäkens tänder har en bred bas och är smala, triangulära och fint tandade. Framtänderna är upphöjda och är nästan symmetriska, medan baktänderna är mer snedställda till formen.

Den maximala vikten är över 230 kg (500 pund). Storleken vid födseln är cirka 75 cm (29 tum). Honorna är större än hanarna och når en längd på cirka 2,4 meter som vuxna och väger cirka 130 kg. Detta är resultatet av en längre livslängd på cirka 16 år, jämfört med 12 år för hanar. Hanar når en längd på cirka 2,2 meter och väger 95 kg. Den beräknade tillväxten från tjurhajar i fångenskap uppskattades till cirka 28 cm per år under de första levnadsåren, för att sedan avta till hälften av denna tillväxttakt efter cirka fyra års ålder.

Tjurhajen finns i tropiska och subtropiska kustvatten över hela världen samt i många flodsystem och vissa sötvattensjöar. Den har rapporterats 3700 km upp i Amazonfloden i Peru och över 3000 km upp i Mississippifloden i Illinois. En grupp tjurhajar som hittades i Nicaraguasjön (Centralamerika) trodde man tidigare var inlandsfiskar, men de hittade tillgång till havet genom floder och flodmynningar. I västra Atlanten vandrar tjurhajarna norrut längs USA:s kust under sommaren och simmar så långt norrut som till Massachusetts, för att sedan återvända till tropiska klimat när kustvattnet svalnar. Bullhajen trivs i grunda kustvatten på mindre än 30 meters djup, men kan leva på mellan 1 och 135 meters djup. Den går ofta in i flodmynningar, vikar, hamnar, laguner och flodmynningar. Den är den enda kända hajarten som förekommer i sötvatten och kan tillbringa långa perioder i sådana miljöer. Det är dock inte troligt att tjurhajens hela livscykel sker i ett sötvattensystem. Det finns bevis för att den kan föröka sig i sötvatten, men inte lika regelbundet som i flodmynningar och marina miljöer. Unga tjurhajar tar sig in i flodmynningar med låg salthalt och laguner lika lätt som de vuxna och använder dessa grunda områden som uppväxtområden. De kan också leva i vatten med hög salthalt, så högt som 53 promille.

Även om människor inte ingår i deras diet har tjurhajar varit kända för att vara mycket aggressiva mot människor. Denna haj kan vara en fara för människor eftersom många människor inte har kunskap om att tjurhajar finns i floder och sötvatten. Nästan alla hajattacker på människor nära kusten har orsakats av denna art. De listas som den tredje största risken för människor när det gäller hajar. De ligger bara efter vithajen och tigerhajen. De är mycket territoriella och attackerar allt som kommer in i deras miljö och som de anser vara en risk. De har varit kända för att bita hästar och andra djur som kommer för nära vattnet.

Även om tjurhajen inte har några egentliga rovdjur har unga tjurhajar blivit offer för tigerhajar, sandbjörnshajar och till och med vuxna tjurhajar. Parasiter som Pandarus sinuatus och Perissopus dentatus har hittats hos tjurhajar och parasiterar på hajens kroppsyta.

Diet

Tjurhajen livnär sig främst på benfisk och småhajar. I västra Atlanten äter den ofta mulle, tarpon, havskatt, menhaden, gar, snook, jacks, makrill, snapper och andra fiskar som lever i skolan. De äter också regelbundet stingrockor och unga hajar, inklusive små individer av sin egen art, i sina barnkammare vid kusten. Det är också känt att tjurhajar äter havssköldpaddor, delfiner, krabbor, räkor, sjöfåglar, bläckfiskar, landlevande däggdjur, tagghudingar och kräftdjur. Tjurhajar ser ofta tröga ut när de långsamt simmar längs botten, men de är ganska snabba och bra på att fånga mindre, smidiga byten, och de kan ha en språnghastighet på över 19 km/h.

Tjurhajar kan tillbringa många timmar varje dag med att leta efter föda. De äter också mycket när det finns en stor mängd mat att hitta. De jagar oftast på egen hand, men det har observerats tillfällen då ett par tjurhajar jagar som ett team.

Reproduktion

Tjurhajar är viviparösa, vilket innebär att de föder levande barn. Dräktigheten är ungefär ett år, vanligtvis under sommarmånaderna men ibland även under tidig höst. Bullhajar vandrar vanligtvis till flodmynningar för att para sig och föda sina ungar. Ungarna är cirka 60 cm långa och mödrarna föder 5 till 15 ungar åt gången. Kustlaguner, flodmynningar och flodmynningar med låg salthalt är vanliga uppväxtplatser.

Bullhajar blir mogna beroende på var de befinner sig. En studie i södra Mexikanska golfen visade att åldern för mognad var 10 år (7 fot) för honor och 9-10 år (6,2-6,6 fot) för hanar. En annan studie i norra Mexikanska golfen visade att mognadsåldern var 7 fot (14-15 år) för hanar och 7,4 fot (18 år) för honor.

Tjurhajen har fått sitt namn från sitt kraftiga utseende och sin aggressiva natur. På franska kallas tjurhajen för "requin bouledogue". På spanska heter den "tiburon sarda". Den är känd under många olika namn i hela sitt utbredningsområde, bland annat "Zambezi-haj" och "Van Rooyens haj" i Afrika, "Ganges-haj" (Indien), "Nicaragua-haj" (Centralamerika) och "sötvattensvalross", "mynningsvalross" och "Swan River-valross" i Australien. På engelska är den också känd som "Shovelnose shark", "Square-nose shark", "River shark", "Slipway grey shark", "Ground shark" och "Cub shark".

Även om tjurhajen sällan är en målart för kommersiellt fiske, fångas den oftast oavsiktligt tillsammans med andra fångster. Eftersom den finns vid kusten har den blivit en måltavla för det hantverksmässiga fisket. Köttet från tjurhajen äts av människor, skinnet används till läder, fenorna används i hajfinsoppa och levern görs till vitaminrika oljor. I vissa områden, t.ex. i Mexikanska golfen och Sydafrika, är tjurhajen också en populär sportfisk. Bullhajens livsmiljöer i kust- och sötvatten gör den inte bara till ett lättare mål för fisket, utan eftersom dessa livsmiljöer vanligtvis är förorenade och utsatta för förändringar av livsmiljön är Bullhajen i fara. Tjurhajen är listad som nära hotad av IUCN.

Enligt International Shark Attack File (ISAF) är tjurhajar ansvariga för minst 69 oprovocerade attacker på människor runt om i världen, varav 17 har lett till dödsfall. Denna art kommer dock sannolikt att vara ansvarig för många fler attacker, och har av många experter ansetts vara den farligaste hajen i världen. På grund av sin stora storlek, sin förmåga att ta sig in i sötvatten och det faktum att den förekommer vid kusten kan den vara ett större hot mot människor än vare sig vithajen eller tigerhajen. Eftersom tjurhajen finns i många regioner i tredje världen, bland annat i Centralamerika, Mexiko, Indien, östra och västra Afrika, Mellanöstern, sydöstra Asien och öarna i södra Stilla havet, rapporteras ofta inte attacker. Bullhajen är inte heller lika lätt att identifiera som vithajen eller tigerhajen, så den är troligen ansvarig för en stor andel attacker med oidentifierade gärningsmän. Tjurhajen har ansetts vara den skyldiga till den ökända serien av fem hajattacker i New Jersey 1916, som resulterade i fyra dödsfall under en 12-dagarsperiod. Tre av dessa attacker inträffade i Matawan Creek, en grund tidvattenfåra med en bredd på endast 12 meter, 2,4 km från viken och 24 km från det öppna havet, vilket inte är en plats där någon annan stor hajart sannolikt skulle finnas. En 2,25 meter lång vithaj fångades två dagar efter den senaste attacken, dock bara 6,4 km från Matawan Creek-mynningen, och den innehöll mänskliga kvarlevor i magen. En 2,7 meter lång tjurhaj fångades också en dag senare endast 16 km från Matawan. Detta har varit ett ämne för debatt i många år, och det finns bevis som pekar på både tjurhajen och vithajen som de skyldiga.