Den amerikanska tjurgrodan (Rana catesbeiana eller Lithobates catesbeianus) är en stor, halvt vattenlevande groda i familjen Ranidae (”äkta grodor”). Arter i denna grupp är inhemska i större delen av Nordamerika, inklusive Kanada och Mexiko. Amerikanska tjurgrodor är mycket anpassningsbara och förekommer i många typer av stillastående eller långsamt rinnande vatten, till exempel träsk, sjöar och dammar, där de ofta håller sig nära vattenkanten.

Utseende och storlek

Tjurgrodan är en av de största sötvattengrodorna. Kroppslängden kan bli betydande (hanar är vanligtvis mindre än honor), och arten kan nå upp till ungefär 20 cm i kroppslängd (nos–sits). Hudfärg varierar men är ofta olivgrön till brun med mörkare fläckar. Hanarna har ett tydligt litet ”trumhinne” (tympanum) och kan höras genom sitt djupa, bubblande läte när de parar sig med en hona — därav namnet ”tjurgroda”. I fångenskap kan individer leva mycket längre än i naturen; en tjurgroda i fångenskap levde nästan 16 år.

Utbredning och introduktioner

Utöver sin naturliga utbredning i Nordamerika har arten etablerat sig i delar av Sydamerika, Asien, Västeuropa och Karibien. Spridningen har skett både avsiktligt och oavsiktligt — individer har förts med fartyg, satts ut av djurägare eller använts som beten och senare släppts, eller kommit loss från uppfödning. Många människor har också placerat tjurgrodor utanför deras ursprungsområde, antingen för att de inte längre vill ha dem eller i försök att kontrollera skadedjurspopulationer. Deras förmåga att anpassa sig till nya miljöer gör dem särskilt framgångsrika som invasiva arter.

Ekologi och föda

Tjurgrodor är allätare och opportunistiska jägare. De tar en bred variation av byten, bland annat gnagare, insekter, småfiskar, spindeldjur, småfåglar, kräftdjur, små däggdjur, maskar och till och med andra grodor. Tack vare detta har arten pekats ut som en orsak till lokala populationminskningar hos många mindre arter. Tjurgrodor kan även minska myggpopulationer genom att äta larver.

  • Födosök sker främst i eller nära vatten.
  • Under regn och fuktiga nätter kan de röra sig längre över land i jakt på nya livsmiljöer.
  • De kan vara relativt orörliga under dagtid och är oftast mest aktiva natt och skymning.

Fortplantning och utveckling

Hanar bildar revir och kan vara mycket territoriella under parningssäsongen; de kan angripa både andra arter och sina egna om dessa kommer för nära. En hona kan lägga stora mängder ägg — ett släp med ägg kan innehålla tiotusentals ägg. Äggen läggs ofta i stora, flytande klumpar och det kan ta upp till ett år för grodyngel att utvecklas till unga grodor i kallare klimat; utvecklingstiden varierar med temperatur och näringstillgång. Hanarna kan vårda kläckande yngel i viss utsträckning genom att försvara lekplatsen.

Rovdjur och mänsklig användning

Tjurgrodor är bytesdjur för olika fåglar, till exempel hägrar, samt för däggdjur, ormar och andra rovdjur. Deras ben äts också av människor i vissa regioner och arten har historiskt nyttjats för kött och som betesfisk i fiskodlingar. Tjurgrodor hålls ibland som husdjur och i fångenskap matas de med bland annat gnagare, småfiskar, syrsor, maskar och fruktflugor, ibland med tillskott av vitaminer och mineraler för förbättrad hälsa (kosttillskott).

Sjukdomar och parasiter

Precis som andra groddjur kan amerikanska tjurgrodor bära och sprida olika virus, bakterier och parasiter. De har kopplats till spridning av chytridsvampen i områden som Arizona, en svamp som bidragit till globala minskningar av amfibier. Det finns även rapporter om virusutbrott bland groddjur — bland annat ett utbrott av intraerytrocytiskt virus i Kanada 1997 — och arten kan fungera som reservoir eller vektor för sådana patogener.

Invasiv påverkan och hantering

När arten introduceras till nya områden kan den konkurrera med inhemska grodor, äta deras yngel och konkurrera om föda och habitat. Detta har lett till minskningar eller lokala förluster av inhemska arter på flera håll. Åtgärder för att begränsa spridning och hantera etablerade populationer inkluderar:

  • förebyggande åtgärder och informationskampanjer mot utsättning från privatpersoner, fartyg eller handel,
  • övervakning (t.ex. eDNA) för tidig upptäckt,
  • lokal avskiljning och kontrollerad avlivning där det är möjligt,
  • restaurering och skydd av inhemska livsmiljöer för att stärka konkurrensförmågan hos inhemska arter.

Status och hot

Internationella naturvårdsunionen (IUCN) klassificerar den amerikanska tjurgrodan som "Least Concern", vilket betyder att arten globalt sett inte bedöms vara utrotningshotad. Trots detta påverkas lokala populationer av förlust av livsmiljöer, vattenföroreningar, bekämpningsmedel, överutnyttjande och sjukdomar. I områden där arten är invasiv är den i stället ofta en hotfaktor för biologisk mångfald.

Sammanfattning

Den amerikanska tjurgrodan är en stor, anpassningsbar art med ett brett födospektra och hög förmåga att etablera sig i nya miljöer. Som inhemsk art är den vanlig i Nordamerika, men där den introducerats kan den orsaka betydande ekologiska förändringar. Åtgärder för att begränsa oavsiktliga spridningar, informera allmänheten och övervaka känsliga områden är viktiga för att minska negativa effekter på inhemska arter och ekosystem.