Albatrosser – fakta om arter, utbredning och hotbild

Flyg

Albatrosser är mycket stora. Näsan är stor, stark och vass. Näbben består av horniga plattor. Längs sidorna finns de två "rören". De är egentligen långa näsborrar. Hos alla albatrosser finns rören på sidorna av näbben. De hjälper albatrosserna att utveckla sitt luktsinne mycket. Fötterna har ingen sista tå och de tre andra tårna är alla svävade. Deras ben är ganska starka och de kan gå bra på land, till skillnad från andra sjöfåglar.

Albatrosser måste ta ut salt ur kroppen eftersom de dricker havsvatten. Alla fåglar har en stor körtel i den övre delen av näbben, ovanför ögonen. Denna körtel är ibland oanvändbar för fåglar som inte behöver den. Albatrosser använder dem dock för att hjälpa till att ta ut saltvatten. Forskarna är inte säkra på hur det fungerar exakt. De vet dock att den hjälper till att ta bort saltet. Den producerar en vätska som gör att saltvattnet droppar ut ur deras näsa.

Vuxna albatrosser har vanligtvis en mörk övervinge och rygg, och vita undersidor när de är redo att flyga. Albatrosser tar flera år på sig att få sina fulla vuxna fjädrar.

De största albatrosserna (släktet Diomedea) har vingar som kan vara upp till 340 cm långa.

Albatrosser som flyger norrut från sin familj flyger ibland medurs, medan de som flyger söderut flyger tvärtom. Mest energi förbrukas inte under resan när de reser långt, utan när de landar, lyfter och jagar. Detta hjälper albatrossen att flyga längre sträckor och hitta bra mat. De kan lätt flyga över vind och vågor. Men eftersom deras långa vingar inte har starka muskler eller energi kan de inte flaxa när de flyger. På grund av detta måste albatrosser i lugnt hav stanna och vila på havsytan tills vinden börjar blåsa hårdare. När albatrosser lyfter måste de först springa för att hjälpa vingen att skapa lyftkraft. Albatrosser är kända för att vara klumpiga när de landar.

Platser

De flesta albatrosser finns på södra halvklotet från Antarktis till Australien, Sydafrika och Sydamerika. De fyra albatrosserna i norra Stilla havet lever dock på andra platser. Tre av dem finns i norra Stilla havet, från Hawaii till Japan, Kalifornien och Alaska. Den sista, den vågade albatrossen, finns på Galapagosöarna och hittar föda vid Sydamerikas kust.

Man vet inte exakt varför albatrosserna dog ut i Nordatlanten. Vissa tror att det berodde på att havsnivån steg vid den tiden. Vissa typer av albatrosser som lever i söder har vanligtvis fastnat i Nordatlanten och tvingas stanna där under lång tid.

Ibland kan forskare använda satelliten när de försöker lära sig mer om albatrosser. De försöker ta reda på hur albatrosserna färdas över havet för att hitta mat med hjälp av satelliterna. Det finns bevis för att havet skiljer olika typer av arter av albatrosser åt. Det finns också bevis för att det finns olika vägar för de två könen av samma art. En studie av Tristan-albatrosser som lever på Gough Island visade att hanarna söker föda i väster och att honorna går runt i öster.

Diet

Albatrossen äter bläckfiskar, fisk, kräftdjur och slaktavfall. Ibland äter de också asätare och andra typer av zooplankton. Betydelsen av varje föda är dock olika beroende på vilken art det rör sig om. Vissa kanske vill äta enbart bläckfiskar, medan andra kanske äter mer krill eller fisk. Av de två albatrossarter som lever på Hawaii äter en av dem, den svartfotade albatrossen, mest fisk. Den andra, Laysan albatrossen, äter istället mer bläckfiskar.

Ibland kan albatrosser ta hjälp av andra djur för att äta. Vissa bläckfiskar är till exempel för stora för att fångas levande av albatrossen. I stället äter albatrosser bläckfiskar som dör efter parning eller efter att de har kräkts av bläckfiskätande valar (t.ex. kaskelotter och grindvalar). Andra arter, som den svartbrynade albatrossen eller den gråhuvade albatrossen, äter mindre arter av bläckfisk som sjunker efter att de dött, och de äter inte mycket asätande. Ibland har också den vågade albatrossen setts stjäla mat från andra fåglar.

Hittills har man trott att albatrosserna åt och hittade sin föda vid havsytan, bland annat döda bläckfiskar och fiskar som drivits upp till ytan av vågorna, andra djur som ätit dem eller död. Detta trodde man eftersom vissa arter inte dyker djupare än en meter. Denna teori var dock inte sann eftersom vissa arter har ett genomsnittligt dykdjup på nästan 5 meter och kan dyka så djupt som 12,5 meter. Man har nu sett att de äter från ytan, dyker för att fånga byten och ibland även dyker de ner från luften för att fånga sina byten.

Uppfödning och dans

Albatrosser lever tillsammans och de häckar vanligtvis på öar där det inte bor några människor. Många Bulleralbatrosser och svartfotade albatrosser häckar under träd i öppen skog. Albatrosser brukar komma tillbaka till sin egen grupp efter att ha lämnat den ett tag för att hitta en partner. Detta är en av deras starkaste instinkter, och studien av Laysan albatross visade att det normala avståndet mellan platsen där den kläcktes och den plats där fågeln gjorde sitt eget revir var 22 meter.

Som de flesta sjöfåglar lever albatrosser mycket längre än andra fåglar. De letar inte heller efter sin partner på länge och får inte många ungar. Vissa typer av albatrosser lever upp till 50 år. Den äldsta albatrossen som registrerats var den nordliga kungliga albatrossen som levde i 61 år.

Innan albatrosser parar sig går de samman och tillbringar många år med att öva på parningsreglerna och de speciella "danser" som familjen är känd för.

När albatrosserna lär sig den här typen av handlingar och danser lär de sig också saker som att peka, ropa, göra ljud med näbben, stirra, och ibland alla dessa saker tillsammans. När en fågel först kommer kommer den att dansa med många andra albatrosser, men efter några år kommer antalet fåglar som den kommer att dansa med att minska tills en av fåglarna blir utvald. När de har blivit ett par kommer de aldrig att använda den dansen igen.

Albatrosser har svårt att lägga sina barn. Det tar lång tid för en albatross att lägga ett ägg och föda upp en unge. De stora albatrosserna tar över ett år på sig att föda upp en unge. Albatrosser lägger ett ägg, vitt med rödbruna fläckar. Men om ägget tas av andra rovdjur eller om det går sönder av misstag kommer föräldrarna inte att lägga ett nytt ägg på hela det året. De större äggen väger mellan 200 och 510 g (7,1-18 oz). Två albatrosser brukar inte "skiljas". Detta kan ibland hända om flera år har gått utan att de har kunnat lägga ett enda ägg.

Alla albatrosser i söder lever i stora bon. De gör det med gräs, jord och ibland pingvinfjädrar. Den vågade albatrossen gör dock inget bo utan flyttar istället sitt ägg runt parets revir, upp till 50 meter. Detta kan ibland göra att den förlorar ägget. Hos alla albatrossarter ruvar båda föräldrarna ägget från en dag till tre veckor. Inkubationen varar ungefär 70-80 dagar. Denna tid kan bli ännu längre för de större albatrosserna. När de gör detta tar det mycket energi, och den vuxna kan förlora så mycket som 83 g kroppsvikt per dag.

Efter kläckningen tas ungen om hand och bevakas i tre veckor tills den är tillräckligt stor för att ta hand om och slåss för sig själv. Under denna tid matar föräldrarna ungen med små måltider. När kycklingen har blivit lite äldre får den större måltider av båda föräldrarna. Föräldrarna turas båda om att gå och leta efter mat, som är ungefär 12 % av deras kroppsvikt (cirka 600 g). De hittar mat som färsk bläckfisk, fisk och krill.

Det tar lång tid för albatrossungar att flyga (lära sig flyga). När det gäller de större albatrosserna kan det ta upp till 280 dagar. Och även för de mindre albatrosserna kan det ta mellan 140 och 170 dagar. Liksom många sjöfåglar blir albatrossungar senare ännu tyngre än sin mor och far. När de förbereder sin kropp för flygning kan de också få flygfjädrar, vilket gör dem ibland lika tunga som sina föräldrar. Mellan 15 och 65 procent av de som flög överlever för att hitta sin partner efter. Albatrossungar lär sig att flyga på egen hand. Föräldrarna lär dem inte, utan återvänder istället till boet även när ungen har lämnat det.

Namn

Namnet albatross kommer från det arabiska ordet al-câdous eller al-ġaţţţās. Det betyder pelikan eller kan betyda "dykare". Detta ord blev senare engelskt, även blandat med det portugisiska ordet alcatraz, som betyder "sothöna". Det är också därifrån som namnet på fängelset Alcatraz kommer. OED förklarar att ordet alcatraz först skulle användas för frigatebird. Men kanske ändrades ordet till albatross på grund av det latinska ordet albus. Det betyder "vit", vilket är motsatsen till fregatfåglarna som är svarta. På portugisiska kommer det ord som fortfarande används för fågeln, albatroz, från det engelska albatross.

En gång i tiden kallades de Goonie birds eller Gooney birds, särskilt albatrosserna i norra Stilla havet. På södra halvklotet kallar de flesta fortfarande albatrossen för mollymawk, vilket kommer från ordet malle-mugge, ett gammalt nederländskt ord. Namnet Diomedea, som Linné gav albatrosserna, kommer från berättelsen om den grekiska krigaren Diomedes som blev en fågel.

Kultur

Albatrosser har beskrivits som "den mest legendariska av alla fåglar". När människor är ledsna eller känner att de bär på en börda kan de använda uttrycket "att ha en albatross runt halsen". Det finns en myt om att sjömän inte skjuter eller äter albatrosser eftersom de tror att det kommer att föra otur med sig, men i verkligheten dödade och åt sjömän regelbundet albatrosser. De betraktades ofta som själar från förlorade sjömän. Māorifolket använde albatrossens vingben för att rista in tatueringar i huden vid ceremonier.

Mänskliga hot

Trots att de var legendariska fåglar i många myter attackerades albatrosser fortfarande av människor. I början jagade polynesier och aleuter albatrosser. När européerna började utforska världen började även de jaga albatrosser. De "fiskade" efter dem från båtar och åt dem eller dödade dem som sport.

Av de 21 albatrossarter som IUCN har tagit upp på sin lista är 19 hotade och de två andra är mycket nära att bli hotade. Två arter anses vara utrotningshotade. Detta beror främst på att albatrosser dör när de äter fiskebete.

På Midwayöarna har många flygplanskrascher inträffat på grund av kollisioner med Laysan-albatrosser, vilket har lett till dödsfall bland både albatrosser och människor. Höga torn dödade 3000 fåglar mellan åren 1964-1965. På grund av detta togs tornen ner. På senare tid har man försökt stoppa mänsklig verksamhet på öarna och detta har bidragit till att minska antalet fåglar som dör.

Ett annat hot mot albatrosser är införda arter, som råttor och vildkatter (katter som lever utan att skötas av människor), som angriper albatrossen eller dess ungar och ägg. Albatrosser har levt på öar där det finns få landlevande däggdjur och de är inte anpassade för att försvara sig mot dem. Även djur som t.ex. möss kan vara farliga. På Gough Island till exempel attackeras och äts Tristan-albatrossens ungar ofta levande av husmöss.

Ibland dödas albatrosser, liksom många andra sjöfåglar, för att de äter plast. Mängden plast som äts i haven har ökat mycket snabbt sedan den första registreringen på 1960-talet. Detta beror på avfall som kastas överbord av fartyg och skräp som dumpas i havet. Ibland har skräp på stränderna spolats ut i havet av floder. Det är omöjligt att smälta plast, och den osmälta plasten hindrar annan mat från att smälta. Detta gör att fåglar svälter och dör. Plasten kan till och med kräkas ut och ges till ungarna av föräldrarna. Även om plast inte är huvudorsaken till att albatrosser dör är det fortfarande ett allvarligt problem.

Forskare och människor som försöker hjälpa albatrosserna arbetar tillsammans med regeringar och fiskare för att stoppa dessa hot. De har kommit fram till lösningar som att fiska på natten, färga betet blått för att dölja det för albatrosserna, placera betet under vattnet med mera. I en studie av några forskare och fiskare i Nya Zeeland testades till exempel att sätta fiskelinorna under räckhåll för vissa typer av albatrossarter. Användningen av några av dessa idéer har varit framgångsrik genom att stoppa antalet svartbrynade albatrossar som dött under de senaste tio åren. Naturvårdare har också arbetat med att ta bort introducerade arter för att skydda albatrosserna.

Ett viktigt steg mot att skydda albatrosser och andra sjöfåglar är 2001 års avtal om bevarande av albatrosser och stormfåglar, som undertecknats av tretton länder: Australien, Argentina, Brasilien, Chile, Ecuador, Ecuador, Nya Zeeland, Norge, Spanien, Sydafrika, Frankrike, Peru, Uruguay och Storbritannien. En av avtalets viktigaste verksamheter är att ge expertråd om begränsning av bifångster av sjöfåglar till fiskeriförvaltare, både inom inhemskt fiske och fiske på öppet hav.

• Stor albatross (Diomedea)
• Vandrande albatross D. exulans
• Antipodean Albatross D. (exulans) antipodensis
• Amsterdams albatross D. (exulans) amsterdamensis
• Tristan-albatross D. (exulans) dabbenena
• Norra kunglig albatross D. (epomorpha) sanfordi
• Sydlig kunglig albatross D. epomophora
• Albatrosser i norra Stilla havet (Phoebastria)
• Vågad albatross P. irrorata
• Kortstjärtad albatross P. albatrus
• Svartfotad albatross P. nigripes
• Laysan albatross P. immutabilis
• Mollymawks (Thalassarche)
• Svartbrynad albatross T. melanophris
• Campbell Albatross T. (melanophris) impavida
• Skygg albatross T. cauta
• Albatross med vithuvud T. steadi
• Chatham-albatross T. (cauta) eremita
• Salvinalbatross T. (cauta) salvini
• Gråhuvad albatross T. chrysostoma
• Atlantisk gulnäsad albatross T. chlororhynchos
• Indisk gulnäsad albatross T. (chlororhynchos) carteri
• Bullers albatross T. bulleri
• Sotade albatrosser (Phoebetria)
• Sotad albatross P. fusca
• Ljusmantlad albatross P. palpebrata.