Påven Zephyrinus (pontifikat omkring 199–217 e.Kr.) var den femtonde påven och innehade titeln biskop av Rom för den tidiga katolska kyrkan. Hans pontifikat varade i cirka sjutton år. Traditionellt framställs han i vissa källor som en enkel och ovanligt obildad ledare som i hög grad förlitade sig på sin diakon Callistus (senare påve Callixtus I). Kritiker från hans samtid och efterföljande generationer anklagade honom för att vara alltför passiv i frågor om lära och disciplin.

Konflikter och anklagelser

Under Zephyrinus tid växte flera rörelser fram eller blev mer hörda i kyrkan, bland annat montanism (en profetrörelse som betonade nya uppenbarelser och sträng fromhet) samt grupper som kunde beskrivas som adoptionister eller som förespråkade former av monarkianism/modalisme. Dessa rörelser var olika i sina läror:

  • Montanismen betonade nya profetiska uppenbarelser och ofta en krävande asketism, men förnekade inte i grunden Kristi gudomlighet.
  • Adoptionistiska idéer (företrädare som Theodotus i tidigare skriftliga anklagelser) uppfattade ibland Jesus som en människa som i någon mening »adopterades» till Guds Son eller blev upphöjd.
  • Monarkianism/modalisme betonade Guds enhet och kunde därigenom undervärdera de tre personernas distinktion i Treenigheten, något som kritiker kallade heresi eftersom det hotade förståelsen av Fadern, Sonen och den Helige Ande.

Enligt samtidens kritiker — bland dem framträdande teologer och skriftställare — reagerade Zephyrinus inte med tillräcklig stränghet mot dessa variationer i lära, vilket upprörde många. Teologerna vid tiden (och senare kyrkohistoriker) framställer ofta hans handlingssätt som svagt eller obeslutsamt, och vissa, till exempel Hippolytus av Rom i bevarade motsättningsskildringar, gick hårt åt honom. Det är dock viktigt att komma ihåg att källmaterialet är begränsat och ofta färgat av teologiska konflikter, vilket gör en exakt bedömning svår.

Arv och helgonstatus

Zephyrinus anses i senare traditioner som en martyr och helgon i kyrkans minne. Hans pontifikat uppskattas i några källor för att han upprätthöll ordningen i Rom under en tid av teologiska stridigheter och yttre påfrestningar. Hans minnesdag firas den 26 augusti, och han förekommer i flera versioner av kyrkans martirologier.

Sammantaget är bilden av Zephyrinus som ledare både kritiserad och försvarad i de bevarade källorna: han framstår som en kompromissande administrativ biskop under en svår period för den växande kyrkan, och hans eftermäle påverkas starkt av de motsättningar som präglade början av 200‑talet.