Nötknäpparens pas de deux är den berömda duetten för Sockertoppsfén och prins Coqueluche i baletten Nötknäpparen. Den ingår i andra aktens festscener och framfördes första gången vid premiären den 18 december 1892 på Mariinskijteatern i Sankt Petersburg, Ryssland.

Översikt

Pas de deux är en självbärande scen i balettrepertoaren: den kombinerar teknisk virtuositet, partnerarbete och musikaliskt uttryck. Nötknäpparens pas de deux har blivit ett standardnummer i många balettkompanier och förekommer också ofta som fristående shownummer.

Historisk bakgrund och koreografi

Koreografin till pas de deux skapades av Lev Ivanov efter ett scenario som tillskrivs Marius Petipa. Själva baletten beställdes och iscensattes under Petipas ledning: Marius Petipa var då verksam som balettmästare vid Mariinskijteatern.

Vid premiären dansades rollen som Sockertoppsfén av Antonietta Dell'Era och rollen som prinsen av Pavel Gerdt. Numret har sedan dess tolkats av otaliga solister och finns i många varianter beroende på tradition och tolkning.

Form och uppbyggnad

Pas de deux följer den klassiska fyrdelade formen och består vanligen av:

  • Andante maestoso – en inledande, majestätisk entré för båda dansarna.
  • En virtuos solo för den manliga dansaren: Tarantella.
  • En adagio eller variation för ballerinan, ofta benämnd som Sockerblommans dans.
  • En rask, rytmisk avslutning (coda) där båda dansarna visar teknisk briljans.

Musik och orkestrering

Musiken är skriven av Tjajkovskij och bär hans typiska tonspråk: melodiskt uttryck kombinerat med dramatisk orkesterfärg.

Några karakteristiska orkesterinslag i den inledande Andante maestoso-satsen är:

  • nedåtgående, skalaartade figurer för cellonerna, vilket ger en sjungande baslinje
  • ett kontrasterande mellanspel för oboe och basklarinett
  • en kraftfull kulmination där tromboner spelar en framträdande roll

Musikvetare och kommentatorer har noterat att temat i Andante maestoso kan påminna om vissa mörkare teman i Tjajkovskijs senare symfoniska verk, till exempel delar av den femte och sjätte symfonin, men sådana likheter tolkas olika av olika analytiker.

Scenisk teknik: reika och illusion

Vid originaluppsättningen användes en scenanordning kallad reika – en liten plattform eller vagn placerad på en dold räls – för att skapa en svävande effekt. Under entrén trampade Sockertoppsfén på en halsduk som prinsen drog i; när reikan förflyttades över scenen gavs illusionen att fén var lättare än luft. Den tekniska lösningen har varierat i senare uppsättningar beroende på teaterspecifikationer och säkerhetsföreskrifter.

Framförande och historisk användning

Nötknäpparens pas de deux framförs både inom hela balettföreställningen och ofta som utdrag i konserter och galor. Det förekommer även i solistiska sammanhang och i balettävlingar, där standardvariationer används för att visa teknisk färdighet och konstnärlig tolkning.

Sammanfattning

Pas de deux från Nötknäpparen är ett av balettens mest kända duetter. Det kännetecknas av en tydlig fyrdelad struktur, uttrycksfull orkestrering av Tjajkovskij, och en scenisk idé som i premiäruppsättningen förstärktes med en mekanisk reika. Koreografin har sitt ursprung i Marius Petipa och Lev Ivanovs arbete vid Mariinskijteatern, och numret fortsätter att vara centralt i balettrepertoaren världen över.