Kakadu nationalpark | i Northern Territory i Australien

Historia

Tidig historia

Namnet Kakadu kommer från Gagadju, namnet på ett aboriginalspråk som talas i den norra delen av parken. Kakadu National Park har många olika ekologiska områden och många olika växt- och djurarter. De viktigaste naturområdena som skyddas inom nationalparken är bland annat:

• Fyra stora flodsystem:
• East Alligator River,
• West Alligator River,
• floden Wildman, och
• hela South Alligator River;
• Sex stora landformer:
• Savannskogar
• Monsunskogar
• Södra kullarna och åsarna
• Stenland
• Kust och tidvattenområden,
• Översvämningsområden och billabongs
• Många olika växter och djur:
• 280 fågelarter
• 62 däggdjursarter
• 123 reptilarter
• 51 sötvattensfiskarter
• 25 grodarter
• över 10 000 insektsarter
• 1275 växtarter.

Kakadu National Park är känd för sina rika kulturplatser för aboriginerna. Det finns mer än 5 000 registrerade konstplatser som visar aboriginernas kultur under tusentals år. De arkeologiska platserna visar att aboriginerna har bott här i minst 20 000 och kanske upp till 40 000 år.

Kakadus nationalparks kultur- och naturvärden erkändes internationellt när parken blev ett av Unescos världsarv. Detta är en internationell förteckning över platser som har enastående kultur- eller naturvärden av internationell betydelse. Kakadu upptogs på listan i tre etapper: Steg 1 1981, steg 2 1987 och hela parken 1992.

Ungefär hälften av marken i Kakadu är aboriginsk mark enligt Aboriginal Land Rights (Northern Territory) Act 1976. Större delen av den återstående marken är för närvarande föremål för anspråk från aboriginerna. De områden i parken som ägs av aboriginerna hyrs ut av de traditionella ägarna till direktören för nationalparkerna för att förvaltas som en nationalpark. Det återstående området är australisk regeringsmark som kontrolleras av direktören för nationalparkerna. Hela Kakadu har förklarats vara en nationalpark enligt lagen om miljöskydd och bevarande av den biologiska mångfalden (Environment Protection and Biodiversity Conservation Act 1999).

Parkens traditionella aboriginska ägare är ättlingar till olika klangrupper från Kakaduområdet. Deras livsstil har förändrats på senare år, men deras traditionella seder och bruk och trosuppfattningar är fortfarande mycket viktiga. Omkring 500 aboriginer bor i parken; många av dem är traditionella ägare. Hela Kakadu förvaltas gemensamt av aboriginernas traditionella ägare och den australiska regeringens ministerium för miljö och vattenresurser genom en avdelning som kallas Parks Australia. Parkförvaltningen leds av Kakadu Board of Management.

Etablering

Kakadu inrättades vid en tidpunkt då australiensarna började bli mer intresserade av nationalparker för bevarande och av att erkänna aboriginernas landrättigheter. En nationalpark i Alligator River-regionen föreslogs redan 1965. År 1978 tog den australiska regeringen över äganderätten till olika landområden som nu utgör Kakadus nationalpark.

Kakadu National Park blev en park i tre etapper mellan 1979 och 1991. Varje etapp av parken omfattar aboriginsk mark enligt lagen om landrättigheter som arrenderas till direktören för nationalparkerna eller mark som är föremål för ett anspråk på traditionellt ägande enligt lagen om landrättigheter. Större delen av den mark som skulle bli en del av den första etappen av Kakadu gavs i augusti 1978 till Kakadu Aboriginal Land Trust i enlighet med Land Rights Act (lagen om landrättigheter). I november 1978 undertecknade Land Trust och direktören ett hyresavtal om att marken skulle förvaltas som en nationalpark. Parkens första etapp förklarades den 5 april 1979.

Etapp två förklarades den 28 februari 1984. I mars 1978 lämnades en ansökan in enligt lagen om markrättigheter för den mark som ingick i etapp två av Kakadu. Kravet på mark blev delvis godkänt. År 1986 gavs tre områden i den östra delen av Stage Two till Jabiluka Aboriginal Land Trust. Ett hyresavtal mellan Land Trust och direktören för nationalparkerna undertecknades i mars 1991.

År 1987 gjordes en markansökan om mark i Goodparla och Gimbat pastoral leases som skulle ingå i etapp tre av Kakadu. Det andra området som skulle ingå i etapp tre, Gimbat Resumption och Waterfall Creek Reserve, lades senare till denna markanspråk. Behovet av att skapa parken i etapper berodde på debatten om huruvida gruvdrift skulle tillåtas vid Guratba (Coronation Hill) som ligger mitt i det område som kallas Sickness Country. I slutändan respekterades de traditionella ägarnas önskemål och den australiska regeringen beslutade att ingen gruvdrift skulle tillåtas vid Guratba.

År 1996 gavs marken i etapp tre, förutom de tidigare Goodparla-arrendeavtalen, till Gunlom Aboriginal Land Trust och arrenderades ut till direktören för nationalparkerna för att fortsätta att förvaltas som en del av Kakadu.

Ankomsten av icke-urfolk

Utforskare

Kineserna, malajerna och portugiserna hävdar alla att de var de första icke-boriginalerna som utforskade Australiens norra kust. Den första skriftliga beskrivningen som finns kvar kommer från holländarna. År 1623 tog Jan Carstenz sig västerut genom Carpentariaviken till det som tros vara Groote Eylandt. Abel Tasman var nästa upptäcktsresande som besökte området 1644. Han var den första person som noterade europeisk kontakt med aboriginerna. Nästan hundra år senare undersökte Matthew Flinders Karpentariebukten 1802 och 1803.

Phillip Parker King, en engelsk navigatör, gick in i Karpentariebukten mellan 1818 och 1822. Under denna tid namngav han de tre Alligator Rivers efter det stora antalet krokodiler, som han trodde var alligatorer.

Ludwig Leichhardt var den första europeiska upptäcktsresande på land som besökte Kakadu-regionen 1845 på väg från Moreton Bay i Queensland till Port Essington i Northern Territory. Han följde Jim Jim Creek ner från Arnhemlands brant, gick sedan längs South Alligator innan han korsade East Alligator och fortsatte norrut.

År 1862 reste John McDouall Stuart längs Kakadus sydvästra gräns men såg inga människor.

De första icke-urfolken som besökte och hade långvarig kontakt med aboriginerna i norra Australien var makasierna från Sulawesi och andra delar av Indonesien. De reste till norra Australien varje regnperiod, troligen från och med den sista fjärdedelen av 1600-talet, i segelbåtar som kallades praus. De kom för att skörda trepang (sjögurka), sköldpaddsskal, pärlor och andra värdefulla föremål som de kunde handla med i sitt hemland. Ursprungsbefolkningen hjälpte till med att skörda och bearbeta trepang och med att samla in och byta ut de andra varorna.

Det finns inga bevis för att makaassanerna tillbringade tid vid Kakadukusten. Det finns bevis för en viss kontakt mellan Macassan-kulturen och aboriginerna i Kakadu-området. Bland fynden från arkeologiska utgrävningar i parken finns glas- och metallföremål som troligen kommer från makaassanerna, antingen direkt eller genom handel med Coburghalvöns folk.

Britterna försökte bygga ett antal bosättningar på den nordliga australiska kusten i början av 1800-talet: Fort Dundas på Melville Island 1824, Fort Wellington vid Raffles Bay 1829 och Victoria Settlement (Port Essington) på Coburghalvön 1838. De ville säkra norra Australien före fransmännen och holländarna, som hade koloniserat öar längre norrut. De brittiska bosättningarna misslyckades alla av olika anledningar, t.ex. brist på vatten och färsk mat, sjukdom och isolering. Det är svårt att bedöma hur dessa bosättningar påverkade de lokala aboriginerna och vilken typ av relation som utvecklades mellan dem och britterna. Vissa aboriginer arbetade säkert i bosättningarna. Att utsättas för nya sjukdomar var en ständigt närvarande fara. Liksom i andra delar av Australien ödelade sjukdomarna och de störningar de orsakade samhället den lokala aboriginska befolkningen.

Buffalojägare

Vattenbufflarna har också haft ett stort inflytande på Kakadu-regionen. På 1880-talet hade antalet bufflar som flytt från de tidiga bosättningarna ökat så mycket att jakten på dem för skinn och horn var ekonomiskt framgångsrik.

Industrin startade vid Adelaide River, nära Darwin, och flyttade sedan österut till Mary River och Alligator Rivers.

Den största delen av buffeljakten och skinnkureringen skedde under torrperioden, mellan juni och september, när bufflarna samlades runt de återstående billabongerna. Under den våta säsongen upphörde jakten eftersom marken var för lerig för att följa bufflarna och de skinnen som skördades skulle ruttna. Industrin för buffeljakt blev en viktig arbetsgivare för aboriginerna under torrsäsongen.

Missionärer

Missionärerna hade ett stort inflytande på aboriginerna i Alligator Rivers-området. Många av människorna bodde och gick i skolan på missionerna. Två missioner inrättades i regionen i början av århundradet. Kapalga Native Industrial Mission startades nära South Alligator River 1899, men varade bara i fyra år. Oenpelli Mission startade 1925, när Church of England Missionary Society accepterade ett erbjudande från Northern Territory Administration om att ta över området, som hade använts som mjölkgård. Oenpelli Mission var verksamt i 50 år.

Vissa författare och antropologer menar att missionärerna i sina försök att "civilisera och institutionalisera" aboriginerna tvingade dem att ge upp sin livsstil, sitt språk, sin religion, sina ceremonier och ändra hela sitt sätt att leva. Andra menar att även om de kanske inte använde sig av de bästa metoderna för att nå sitt mål, brydde sig missionärerna om aboriginerna vid en tidpunkt då det australiska samhället i stort inte gjorde det.

Pastoralister

Pastoralindustrin startade långsamt i Top End. Från och med 1889 gavs successivt upp betesavtalen i Kakaduområdet, eftersom Victoria River och Barkly Tablelands var bättre betesområden.

I södra Kakadu tog tre boskapsskötare, Roderick, Travers och Sergison, i mitten av 1870-talet i anspråk stora delar av Goodparla och Gimbat. Arrendeavtalen överlämnades senare till en rad ägare, som alla misslyckades. År 1987 togs båda stationerna tillbaka av samväldet och lades till Kakadu National Park.

Det fanns ett sågverk vid Nourlangie Camp som startades av kinesiska arbetare, förmodligen före första världskriget, för att hugga cypresser i området. Efter andra världskriget fanns det ett antal småskaliga verksamheter, bland annat dingojakt och fångst, brumbyjakt, krokodiljakt, turism och skogsbruk.

Nourlangie Camp var återigen platsen för ett sågverk på 1950-talet, tills cypresserna röjdes bort. År 1958 blev det ett safariläger för turister. Kort därefter startades ett liknande läger i Patonga och i Muirella Park. Folk flögs in för att jaga bufflar, krokodiler och fiska.

Krokodiljägarna använde sig ofta av aboriginernas färdigheter i bushen. Genom att kopiera en wallabys svans som slår mot marken kunde aboriginska jägare locka till sig krokodiler, vilket gjorde det lättare att skjuta djuren. Med hjälp av flottar av pappersbark kunde de spåra en skadad krokodils rörelse och hämta kroppen för att flå den. Skinnen såldes sedan för att göra lädervaror. Aboriginerna blev mindre involverade i den kommersiella jakten på krokodiler när man började skjuta med nattliga strålkastare. Sötvattenkrokodiler har varit skyddade enligt lag sedan 1964 och saltvattenkrokodiler sedan 1971.

Gruvdrift

Mineraler hittades i Top End under byggandet av Australian Overland Telegraph Line mellan 1870 och 1872, i området Pine Creek - Adelaide River. Därefter följde ett antal korta gruvboomen.

Byggandet av den nordaustraliska järnvägen hjälpte gruvlägren och platser som Burrundie och Pine Creek blev permanenta bosättningar. Gruvlägren och de nya bosättningarna lockade många aboriginer bort från Kakadu. Inga aboriginer är kända för att ha arbetat i gruvorna, men deras tillgång till alkohol och andra droger hade en stor inverkan.

Småskalig guldbrytning inleddes vid Imarlkba, nära Barramundi Creek, och Mundogie Hill på 1920-talet och vid Moline (tidigare Eureka- och Northern Hercules-gruvan), söder om parken, på 1930-talet. Gruvorna sysselsatte ett fåtal lokala aboriginer.

År 1953 upptäcktes uran i South Alligator River-dalen. Tretton små men rika urangruvor var i drift under det följande decenniet och hade på sin höjdpunkt 1957 över 150 anställda. Inga urfolk anställdes vid någon av dessa gruvor.

I början av 1970-talet upptäcktes stora uranfyndigheter i Ranger, Jabiluka och Koongarra. Den australiska regeringen inledde en undersökning av markanvändningen i Alligator Rivers-regionen. Ranger Uranium Environmental Inquiry (känd som Fox-utredningen) rekommenderade att gruvdrift skulle påbörjas vid Ranger-området. Den sa också att Jabiluka- och Koongarra-områdena borde utvecklas och att en stad skulle byggas för att stödja gruvorna (Fox et al. 1976, 1977). Ranger-gruvan och serviceorten Jabiru har haft många konsekvenser för ursprungsbefolkningen. Aboriginerna har olika åsikter om gruvdrift.

 
Ranger urangruva.  


Saltvattenkrokodil i Kakadu.  


Vattenbuffel i våtmarkerna  


Stenkonstmålning i Ubirr  


Ubirr Aboriginal Rock Art-platsen  


Kakadu Escarpment  


Våtmarkerna i Kakadu  

Klimat

Kakadu ligger i tropikerna, mellan 12° och 14° söder om ekvatorn. Klimatet är monsunklimat med två huvudsakliga årstider: torrperioden och regnperioden. "Uppbyggnaden" beskriver övergången mellan torr- och regnsäsongen. Under torrperioden (från april/maj till september) råder torra sydliga och östliga passadvindar. Luftfuktigheten är relativt låg och regn är ovanligt. I Jabiru är den genomsnittliga maximala temperaturen för juni-juli 32 °C. Under "uppbyggnadstiden" (oktober-december) kan förhållandena vara extremt obehagliga med höga temperaturer och hög luftfuktighet. Stormarna under "build up" är dock imponerande och med många blixtnedslag. I Jabiru är den genomsnittliga högsta temperaturen i oktober 37,5 °C.

Regnperioden (januari till mars/april) har varma temperaturer och regn. Det mesta av regnet orsakas av monsunstråk som bildas över Sydostasien. Ibland orsakar tropiska cykloner mycket kraftiga regn över små områden. I Jabiru är den genomsnittliga högsta temperaturen för januari 33 °C. Den årliga nederbörden i Kakadu National Park varierar från 1 565 mm i Jabiru till 1 300 mm i Mary River-regionen.

Aboriginerna Bininj/Mungguy har namngivit så många som sex årstider Archived 2007-05-19 at the Wayback Machine i Kakadu-regionen:

• Gunumeleng - mitten av oktober till slutet av december, stormperioden före monsunen med varmt väder och åskväder på eftermiddagarna.
• Gudjewg - från januari till mars, monsunsäsong med åskväder, kraftigt regn och översvämningar; värmen och fuktigheten orsakar en explosion av växt- och djurliv.
• Banggerreng - april, säsongen då översvämningsvattnet rinner bort, men våldsamma, blåsiga stormar slår ner gräset.
• Yegge - från maj till mitten av juni, svalare och med låg luftfuktighet, började aboriginerna bränna skogarna i fläckar för att "rensa landet" och uppmuntra ny tillväxt för betande djur.
• Wurrgeng - från mitten av juni till mitten av augusti, den kalla årstiden med låg luftfuktighet; de flesta bäckar slutar rinna och flodslätterna torkar snabbt ut.
• Gurrung - från mitten av augusti till mitten av oktober, varmt och torrt väder med allt mindre billabongs.

Perioder med skyfall och långa torrperioder gör att Kakadu kan ändra utseende beroende på årstid och är därför en plats som förtjänar mer än ett besök.

 
Vattenliljor som lotusblomman finns i överflöd i Kakadu National Park.  


Yellow Water billabong i juli  


Dimma i Kakadu vid en billabong.  

Flora

Kakadu har mer än 2 000 växtarter på grund av de olika geologiska områdena, landformerna och livsmiljöerna. Kakadu sägs också vara en av de mest ogräsfria nationalparkerna i världen.

De olika geografiska områdena i Kakadu har sina egna specialiserade växter. I det område som kallas "stenlandet" finns "uppståndelsegräs" som kan överleva extrem värme och torra förhållanden som följs av perioder med kraftigt regn. Monsunskogar utvecklas ofta i de svala, fuktiga raviner som finns i stenlandet. De södra kullarna och bassängerna hyser flera endemiska växter som bara finns i Kakadu, t.ex. Eucalyptus koolpinensis nära Jarrangbarnmi (Koolpin Gorge). Låglandsområdena utgör en stor del av Kakadu National Park och är huvudsakligen täckta av eukalyptusdominerad öppen skogsmark där markskiktet består av ett stort antal gräsarter, inklusive spjutgräs, säv och vilda blommor.

På flodslätterna, som översvämmas under flera månader varje år, finns sedum som t.ex. spikbräken och även fläckar av sötvattenmangrove (klådträd), pandanus och pappersbarksträd (Melaleuca). Sorter av näckrosor, t.ex. blå, gul och vit snöflinga, är vanliga i dessa områden. I flodmynningar och tidvattenområden finns olika sorters mangrovearter, och 39 av de 47 mangrovearterna i Northern Territory finns i Kakadu. Dessa är viktiga för att förhindra erosion av kusten. Mangroverna fungerar som födosöks- och uppfödningsområden för många fiskarter, bland annat barramundi.

På flodvattnet bakom mangroveträsket växer härdiga suckulenter (samphire), gräs och säv. Enstaka fickor av monsunskog växer längs kusten och flodbankerna. I dessa skogar finns flera imponerande träd, bland annat banyanfikonen, som känns igen på sina stora, utbredda luftrötter, och kapokträdet, som har en taggig stam, stora, vaxartade röda blommor och baljor fulla av bomullsliknande material.

 

Fauna

De olika områdena i Kakadu National Park hyser ett stort antal djur, varav en del har anpassat sig till särskilda livsmiljöer. Vissa djur i parken är sällsynta, utrotningshotade, sårbara eller endemiska. På grund av de extrema väderförhållanden som råder i parken är många djur aktiva endast vid vissa tider på dagen eller natten eller vid vissa tider på året.

Omkring 62 däggdjursarter har setts i parken. De flesta av dem lever i de öppna skogarna och skogsmarkerna och är nattaktiva, vilket gör det svårt att se dem. Andra, som wallabies och känguruer, är aktiva under de svalare delarna av dagen och är lättare att se. De större däggdjuren är Dingos, Antilopine Kangaroos, Black Wallaroos, Agile Wallabys och Short-eared Rock Wallabys. Mindre vanliga däggdjur är nordliga quolls, brush-tailed phascogales, brown bandicoots, black-footed tree-rats och black fruit bats. Dugonger finns i kustvattnet. Nya undersökningar har dock visat att det finns ett mindre antal av nästan alla däggdjur i hela Kakadu. Detta gäller även arter som en gång var vanliga och utbredda, t.ex. nordliga kvallor.

Kakadus många livsmiljöer hyser mer än 280 fågelarter. Det är ungefär en tredjedel av Australiens fågelarter. Vissa fåglar sträcker sig över flera olika livsmiljöer, men många finns bara i en enda miljö.

Hittills har 123 arter av reptiler hittats i Kakadu. Eftersom dessa djur är kallblodiga behöver de värme från en extern källa, t.ex. solen, för att kontrollera sin kroppstemperatur. Detta betyder inte att reptilerna bara är aktiva under dagen. Faktum är att få ormar klarar av Kakadus middagsvärme och de flesta är aktiva på natten.

Två arter av krokodiler lever i Kakadu: sötvattenkrokodilen (Crocodylus johnstonii) och den estuarina eller saltvattenkrokodilen (C. porosus). Sötvattenskrokodiler har en smal nos och en enda rad med fyra stora benknölar som kallas "scutes" omedelbart bakom huvudet. Estuarine Crocodiles har inte dessa skutor och deras nos är bredare. Den maximala storleken för en sötkrokodil är 3 meter, medan en saltkrokodil kan bli mer än 6 meter.

Kakadus 25 grodarter är extremt väl anpassade till regionens extrema klimat. Många förblir vilande under torra perioder. I början av den våta säsongen, när billabongs och träsk börjar fyllas med vatten, fylls nattluften av ljudet från grodor som den nordliga tjurgrodan och den marmorerade grodan. När vattnet fylls på har grodor och groddjur gott om mat, t.ex. alger, växtlighet, insekter, nymfer av trollsländor och andra groddjur. Alla Kakadus grodor finns inte i våtmarkerna: många lever i låglandsskogarna.

I Kakadus vattendrag har man hittat 51 arter av sötvattenfiskar, varav åtta har en begränsad utbredning. Enbart i Magela Creek-systemet har 32 arter hittats. Som jämförelse kan nämnas att Murray-Darling-floden, som är det mest omfattande flodsystemet i Australien, endast har 27 inhemska fiskarter. Även om introducerade fiskar har hittats i de flesta australiska vattendrag, har ingen fisk registrerats i parken.

I Kakadu lever mer än 10 000 insektsarter, bland annat gräshoppor, skalbaggar, flugor, termiter, fjärilar och nattfjärilar, bin, getingar, myror, trollsländor och jungfrur, flugor, myggor och majflugor. Den stora variationen av insekter är ett resultat av de varierande livsmiljöerna och de relativt höga temperaturerna under hela året.

De kanske mest slående insektsskapade elementen i parken är termithögarna. Högen i den södra delen av parken är särskilt stor och imponerande. Leichhardts gräshoppa, i färgerna orange, blå och svart, är kanske den mest spektakulära insekten som finns i Kakadu. Den finns också på Arnhemlands platå och i Gregory National Park.

 
Brumbyhästar, eller fritt vandrande vilda hästar.  


Körning i närheten av Red Lily Lagoon vid Gunbalanya  


Sötvattenskrokodil i de gula vattnen.  


Svarthalsad stork Kakadu nationalpark  


Kortörad klippvråk i Kakadu  

Miljöfrågor och hot mot miljön

I Kakadu har flera invasiva arter hotat den inhemska livsmiljön, särskilt under de senaste årtiondena. Införda djur som vattenbuffel, vildsvin och på senare tid rörpaddan har haft stora effekter på livsmiljön. Bland de invasiva ogräsen finns Mimosa pigra, som täcker 800 km² av Top End, inklusive stora områden i Kakadu, och invasivt paragräs som tränger undan den inhemska födan för en stor del av Kakadus fågelliv. Salvinia molesta har angripit Magela floodplain. Brumbies lever också i områden i nationalparken, inklusive Yellow Water.

 
Det största vattenfallet i parken, Jim Jim Falls  

Landformer

Det finns sex huvudsakliga landformer i Kakadu National Park:

• Savannskogar
• Monsunskogar
• Södra kullarna och åsarna
• Stenlandet på branten
• Kust och tidvattenområden,
• Översvämningsområden och billabongs

Varje landform har sitt eget utbud av livsmiljöer. Kakadus varierade landskap och de livsmiljöer som finns i dem är egenskaper som bidrog till att det blev upptaget på listan över världsarv.

Större delen av Kakadu låg under ett grunt hav för cirka 140 miljoner år sedan, där eskarmvallen bildades av havsklippor och Arnhem Land av en platt platå ovanför havet. För närvarande höjer sig eskarpmentet 330 meter över platån och sträcker sig 500 kilometer längs parkens östra kant och vidare in i Arnhem Land. Branten varierar från nästan vertikala klippor i Jim Jim Falls-området till isolerade utlöpare och trappstegsklippor i norr.

Klyftor och raviner bildar ett nätverk som skär genom platåns klippiga plattformar. Platån är en hård och torr miljö där vattnet rinner snabbt bort och där det är ont om matjord i de flesta områden. Sparsamma fickor av öppen skog och skogsmark har utvecklats i dessa områden. Bäckar har dock skurit djupa klyftor i branten där höga monsunskogar växer. Dessa områden bildar mikroklimat för växter och djur och fungerar ofta som en tillflyktsort under den torra årstiden. Allosyncarpia ternata, ett stort skuggigt träd som endast finns i Kakadu och Arnhem Land, är den viktigaste växtarten.

Utfallen är delar av Arnhemlands högplatå som genom erosion har separerats från högplatån. De var öar i de uråldriga hav som en gång täckte stora delar av Kakadu. Låglandsslätterna sträcker sig över stora delar av Top End och utgör nästan 70 % av parken. Jordarna är grunda och ligger ofta ovanför stora lager av laterit (järnsten) och en tjock profil av starkt urlakade bergarter.

Under den våta säsongen rinner vattnet från Arnhemlands högplatå ofta över från bäckar och floder till närliggande översvämningsområden. Alluviala jordarter som transporteras med översvämningsvattnet tillför näringsämnen till flodslätterna. Näringsrika jordar tillsammans med ett överflöd av vatten och solljus gör flodslätterna till ett område med ett rikt växt- och djurliv. Under torrperioden rinner vattnet ut i floder, bäckar och isolerade vattenhål eller billabongs. Kakadus våtmarker är förtecknade i konventionen om våtmarker av internationell betydelse (Ramsarkonventionen) på grund av deras enastående ekologiska, botaniska, zoologiska och hydrologiska egenskaper.

De södra kullarna och bassängerna täcker ett stort område i södra delen av parken, inklusive South Alligator River's källflöde. Här har bergarter exponerats under Arnhem-eskarpmentet som drar sig tillbaka. De är av vulkaniskt ursprung och extremt gamla (2500 miljoner år). Denna landform kännetecknas av karga bergsryggar som skiljs åt av alluviala flador.

Kakadus kust och de bäckar och flodsystem som påverkas av tidvattnet (som sträcker sig cirka 100 kilometer inåt landet) utgör denna landform. Formen på flodmynningarna och tidvattenområdena varierar avsevärt mellan torr- och våtsäsong. Under den torra säsongen avsätter tidvattnet slam längs flodbäddarna och -bankarna. Under den våta årstiden eroderas flodbäddarna av översvämningsvattnet och stora mängder söt- och saltvatten strömmar ut över floddalarna, där slammet avsätts. Stora mängder slam transporteras också ut i havet, och en del av slammet avsätts som ett näringsrikt lager på havsbotten, vilket bidrar till det leriga vatten som kännetecknar Kakadus kustlinje.

I flodmynningarna och flodvattnet finns många växter och djur som är anpassade till att leva i den syrefattiga salta leran. De dominerande livsmiljöerna är mangroveträsk och samphire flats. Där sötvattenkällor förekommer längs kusterna och flodbankerna bildas isolerade fickor av kustmonsunregnskogar.

 
Nourlangie Rock  


Mamukala  

Aboriginska stenkonstplatser

Konstplatserna Ubirr, Nourlangie Rock och Nanguluwur är världsberömda som exempel på aboriginsk klippkonst. Dessa platser finns bland de klippor som har gett skydd åt aboriginerna i tusentals år. Måleriet i dessa klipphärbärgen gjordes av olika skäl:

• Jakt - djur målades ofta för att öka antalet djur och för att försäkra sig om en lyckad jakt genom att människor kom i kontakt med djurets ande.
• Religiös betydelse - på vissa platser visar målningar delar av särskilda ceremonier.
• Berättelser och lärande - berättelser om drömtiden.
• Trolldom och magi - målningar kan användas för att förändra händelser och påverka människors liv; kul att leka och öva med.

Ubirr är en grupp klippor i parkens nordligaste del, i utkanten av Nadabs flodslätt. Det finns flera stora klippöverhäng som skulle ha gett utmärkt skydd åt aboriginerna under tusentals år. Eftersom det ligger nära East Alligator River och Nadabs översvämningsområden betyder det att det skulle ha funnits gott om mat. Detta visas i mycket av den stenkonst som finns här. Djur som visas i huvudgalleriet är bl.a. barramundi, havskatt, mulle, goanna, ormhalsad sköldpadda, svinsköldpadda, Rock-haunting Ringtail Possum, samt wallaby och thylacine (Tasmanisk tiger).

Det finns också bilder av regnbågsormen som sägs ha skapat en stor del av landskapet, liksom busiga Mimiandar och berättelsen om systrarna Namarrgarn. Många historier som är kopplade till aboriginska klippor är mycket komplexa och kopplade till andra historier. Ofta har den verkliga innebörden gått förlorad, men de har alla ett syfte, som vanligtvis är att tjäna som en läxa eller en varning för de unga eller för dem som passerar genom området.

Nourlangie ligger Archived 2008-05-16 at the Wayback Machine i en avlägset belägen formation av Arnhem Land Escarpment. Det finns ett antal skyddsrum i denna stora utskjutning som är sammanlänkade med stigar och trappor. Skyddsrummen innehåller flera imponerande målningar som handlar om drömtiden. De historier som är kopplade till dessa konstverk är endast kända för vissa aboriginer och förblir hemliga.

Anbangbangbang Billabong ligger i skuggan av Nourlangie Rock och är hemvist för ett brett utbud av vilda djur som skulle ha kunnat försörja traditionella aboriginska folk väl.

Nanguluwur, en liten konstplats nära Nourlangie, har flera olika bergkonststilar. Bland dessa finns handschabloner, dynamiska figurer i stora huvudbonader som bär spjut och boomeranger, Namandi-andar och mytiska figurer, däribland Alkajko, en kvinnlig ande med fyra armar och horn. Det finns också ett intressant exempel på "kontaktkonst" som visar ett tvåmastat segelfartyg med ankarkedja och en jolle som släpar efter.

 
Aboriginska klippmålningar i Ubirr  


Aboriginska klippmålningar av Mimi andar i Anbangbangbang-galleriet vid Nourlangie Rock.  

Mänsklig påverkan

Människan har gjort stora förändringar i området under 1800- och 1900-talet. Införandet av vattenbufflar från Sydostasien orsakade skador på de ömtåliga flodslätterna och våtmarkerna. Sedan dess har bufflarna i stort sett försvunnit från området och marken håller nu på att återhämta sig. Krokodiljakten, som har varit förbjuden sedan 1972, har haft en enorm inverkan på antalet krokodiler. Sedan de skyddades har krokodilerna återhämtat sig så framgångsrikt att vissa anser att de nu är för många.

Gruvdriften har förändrat landskapet, men endast en urangruva (Ranger) finns kvar. Gruvoperatörer är skyldiga att reparera och återplantera området när gruvan stängs. En del småskalig skogsavverkning ägde rum i början av 1900-talet, men det finns få bevis för detta kvar. Turismen orsakar stora förändringar i Kakadus nationalpark med hundratusentals besökare som anländer varje år. Vägar, spår, skyltar, skydd, boende, telekommunikation och andra tjänster måste tillhandahållas för att stödja denna verksamhet.

Brandförvaltning

Elden är en del av landskapet i Kakadu nationalpark. Parken har stora områden med skogsmark och grässlätter som är utsatta för långa perioder av torrt och varmt väder. Floran i regionen har anpassat sig till frekventa bränder. Bränder i norra Australien är mindre hotfulla än i södra Australien eftersom många av träden i stort sett är brandresistenta medan andra växter helt enkelt växer tillbaka mycket snabbt.

Nationalparken tillämpar kontrollerad bränning i samråd med traditionella ägare som har använt eld som ett verktyg för markförvaltning i tusentals år. Elden är ett viktigt jaktverktyg för aboriginerna som använder den för att driva ut byten. Den andra fördelen är att när elden väl har gått igenom ett område lockar de mjuka skotten från de snabbt förnyande gräsväxterna till sig wallabies till ett tydligt avgränsat område. Rovfåglar som t.ex. visselpipor är också beroende av elden för att driva upp små djur och brukar finnas i stort antal runt en brandfront. Andra arter, t.ex. vitstrupiga gräshoppor, har minskat på grund av alltför många bränder. Ursprungsbefolkningen förstår att elden är nödvändig för att "städa upp" i landskapet och anser att många små bränder är att föredra framför en stor brand.

Turism

Kakadu National Park är en viktig turistattraktion i Australiens norra del med mer än 200 000 besökare per år. Kakadus dramatiska landskap, aboriginernas kulturella betydelse och det mångsidiga och rikliga djurlivet är vad besökarna kommer för att se. Det finns många vackra vattenfall och raviner i parken som är populära bland besökare, till exempel Maguk, Gunlom, Twin Falls och Jim Jim Falls.

Kakadu National Park har några av de bästa exemplen på aboriginsk klippkonst i Australien. Platserna Nourlangie och Ubirr är bland de mest besökta platserna i parken. Det är möjligt att se några av Kakadus olika vilda djur på platser som Yellow Water Billabong, Cooinda ombord på en vildmarkskryssning eller vid Mamukala Wetlands eller Anbangbang Billabong. Kakadu-regionen är en av världens bästa områden för fågelskådning, eftersom cirka 30 % av Australiens fågelarter kan ses här.

Stora saltvattenkrokodiler är också vanliga vid Yellow Water och East Alligator River. Filmerna om Crocodile Dundee spelades in här. Besökare måste vara försiktiga i närheten av krokodiler eftersom de har varit ansvariga för ett antal dödliga attacker. Fiske är en populär aktivitet inne i Kakadus nationalpark. Den viktigaste arten är barramundi och de mest populära platserna är Yellow Water, South Alligator och East Alligator River. Jakt är inte tillåten i Kakadu nationalpark.

Det finns flera övernattningsställen i parken, de flesta i staden Jabiru, och en rad olika tjänster för att tillgodose besökarnas behov. Besökare kan uppleva Kakadu National Park med en erkänd researrangör eller så kan de köra själva. Många av parkens sevärdheter kan nås med vanliga tvåhjulsdrivna fordon, men områden som Twin och Jim Jim Falls och Gunlom kräver fyrhjulsdrivna fordon. Besökare kan uppleva Kakadu National Park via Nature's Way Tourism Drive som är en slinga från Darwin till Jabiru och sedan vidare till Katherine och tillbaka till Darwin, vilket omfattar cirka 900 km.

 
Flodövergång vid East Alligator River  


Skylt om badförbud  


Krokodilhotellet i Jabiru  


Termitkatedralhögar i ett område som svärtats av parkens årliga vinterbränder.  


Fiske i det gula vattnet billabong  

Parkförvaltning

Parken har utropats enligt lagen om miljöskydd och bevarande av biologisk mångfald från 1999 (EPBC-lagen) och förvaltas genom ett gemensamt förvaltningsavtal mellan de traditionella aboriginska ägarna och direktören för nationalparkerna. Direktören förvaltar samväldets nationalparker genom Parks Australia, som är en del av ministeriet för miljö och vattenresurser. Äganderätten till aboriginsk mark i parken innehas av aboriginska markförvaltningar. Landförvaltningarna har arrenderat ut sin mark till Director of National Parks för att skapa en nationalpark som alla australiensare och internationella besökare kan njuta av och dra nytta av. De traditionella ägarna har också förväntat sig att det skulle hjälpa dem att sköta om sin mark i en nationalpark när de står inför ett växande och konkurrerande tryck. De såg en nationalpark som ett sätt att förvalta marken som skulle kunna skydda deras intressen och vara tillmötesgående för deras önskemål. Parks Australia och de traditionella aboriginska ägarna i Kakadu har åtagit sig att tillämpa principen om gemensam förvaltning av parken och de åtgärder som ska bidra till att detta sker lyfts fram i Kakadus förvaltningsplan.

EPBC-lagen föreskriver att det ska inrättas styrelser för parker på aboriginsk mark. Kakadu Board of Management, som har en aboriginsk majoritet (tio av femton ledamöter) och som representerar de aboriginska traditionella ägarna av mark i parken, inrättades 1989. Styrelsen fastställer politiken för förvaltningen av parken och ansvarar tillsammans med direktören för att utarbeta förvaltningsplaner för parken. Förvaltningsplanen är det viktigaste policydokumentet för parken och strävar efter att balansera strategiska eller långsiktiga mål och taktiska eller dagliga mål. Den dagliga förvaltningen av Kakadu sköts av personer som är anställda av Parks Australia, som är en gren av den australiska regeringens ministerium för miljö och vattenresurser. Ungefär en tredjedel av personalen i Kakadu är aboriginer.

Avgift för användning av parker

Kakadu National Park införde en inträdesavgift i april 2010. De pengar som samlas in kommer att bidra till att förvalta natur- och kulturvärdena i parkmiljön och till att förbättra besöksverksamheten.

Liksom många andra världsarv runt om i världen, bland annat Yellowstone National Park, Serengeti National Park, Stonehenge, Pompeji och Herculaneum och Pyramiderna i Giza, kommer en avgift för parkanvändning att bidra till att upprätthålla de bästa förvaltningsmetoderna och faciliteterna för de mer än 200 000 besökare som besöker Kakadu varje år.

Avgiften på 25 dollar gäller för alla besökare från andra länder och internationella besökare som är 16 år eller äldre. Den kan användas i 14 dagar. Alla invånare i Northern Territory och barn under 16 år har fri entré.

Allmänna faciliteter

Kakadu National Park är förbunden med Darwin via Arnhem Highway och med Pine Creek och Katherine via Kakadu Highway. Båda vägarna är förseglade vägar för alla väder, men de kan vara avstängda periodvis under perioder med kraftigt regn.

I Jabiru finns flera boendealternativ, en bensinstation, polisen, en läkarmottagning och ett köpcentrum med flera olika butiker. Staden byggdes för den urangruva som anlades innan Kakadu nationalpark grundades och tillhandahåller infrastruktur för gruvans arbetskraft samt för nationalparkens verksamhet och turism. Jabiru har en liten flygplats från vilken sceniska flygningar går dagligen. Det finns dock ingen reguljär flygtrafik mellan Jabiru och Darwin.

Andra små turistcentra som Cooinda och South Alligator har begränsade faciliteter. I Cooinda, 50 km söder om Jabiru på Kakadu Highway, ligger Gagudju Lodge Cooinda, Yellow Water Cruises och Warradjan Cultural Centre. Bränsle och begränsade förnödenheter finns tillgängliga i Cooinda och det finns även en liten landningsbana för sceniska flygningar. South Alligator cirka 40 km väster om Jabiru på Arnhem Highway har ett hotell och en bensinstation. Border Store nära Ubirr Art Site och Cahills Crossing, 50 km norr om Jabiru, är en allmän affär.

Campingplatser

Det finns en mängd olika campingplatser i parken. Jabiru, Cooinda och South Alligator har alla kommersiella campingplatser och ligger nära de flesta av de viktiga naturattraktionerna i dessa områden. Vissa av parkens campingplatser tar ut en nominell avgift eftersom dessa har dusch- och toalettfaciliteter, andra är gratis men har begränsade eller inga faciliteter. En förteckning över campingplatserna kan erhållas från Kakadu National Parks Glenn Murcutt-designade Bowali Visitor Centre eller från deras webbplats.

 
Vattenfallet Twin Falls  


Mamukala billabong  


Maguk, även känd som Barramundie Gorge  

Relaterade sidor

• Ranger urangruva
• Lista över världsarv i Australien