Europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk (ECRML) – skydd, nivåer och krav

Europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk (ECRML) – guide till vilka språk som skyddas, skyddsnivåer och staters krav för bevarande och rättigheter.

Europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk (ECRML) är ett europeiskt fördrag som antogs 1992 av Europarådets medlemsstater. Stadgan syftar till att skydda och främja historiska regionala språk och minoritetsspråk i Europa, genom att uppmuntra användning av dessa språk i utbildning, rättsväsende, förvaltning, media, kultur och andra delar av det offentliga livet.

Vilka språk omfattas

Stadgan gäller språk som traditionellt används inom en stat av medborgare som utgör en grupp numerärt mindre än den återstående befolkningen och som skiljer sig väsentligt från majoritetsspråket eller det officiella språket. Den omfattar därför inte språk som förts in av nyinvandrade grupper eller enbart lokala dialekter av det officiella språket.

För att ett språk ska omfattas räcker det att det talas av befolkningen i en viss region eller av en minoritet i landet som helhet. Det innebär att språk som jiddisch och romani kan omfattas även om det inte finns en avgränsad "romani-region".

Nationella officiella språk omfattas normalt inte av stadgan, men regionala officiella språk kan omfattas. Till exempel är katalanska är till exempel officiellt språk endast i en region i Spanien och kan därför omfattas av fördraget. Iriskan kan dock inte dra nytta av fördraget i Republiken Irland eftersom den där är ett nationellt/officialt språk, även om den är minoritetsspråk i praktiken. Däremot skyddas iriska i Nordirland eftersom den där inte är ett nationellt officiellt språk i Förenade kungariket.

Frankrike har undertecknat fördraget, men ratificeringen och full tillämpning har försvårats av bestämmelser i den franska konstitutionen som begränsar statens möjligheter att officiellt stödja språk annat än franska.

Två skyddsnivåer: Part II och Part III

Stadgan har två olika former av skydd som medlemsstaterna kan tillämpa:

• Part II (allmänna åtaganden) — alla länder som ratificerar stadgan är skyldiga att ge alla språk som uppfyller stadgans definition detta lägre skydd. Part II innehåller generella åtaganden att respektera och underlätta språkens användning och utveckling, bland annat genom att uppmuntra deras undervisning och kulturella verksamhet.
• Part III (särskilda åtaganden) — för språk som staten väljer att skydda på en högre nivå kan landet anta särskilda åtaganden för denna språkgrupp. Part III innehåller en lista med 35 specifika åtgärder (så kallade åtaganden/åtgärder) som stater kan välja att tillämpa för varje språk. Dessa åtgärder täcker områden som utbildning, rättsväsendet, offentlig förvaltning, media, kultur, ekonomiskt och socialt liv samt gränsöverskridande samarbete. En stat som väljer Part III för ett visst språk anger vilka av dessa åtgärder den åtar sig att genomföra — det innebär inte att alla 35 måste genomföras, utan att staten väljer bland dem beroende på behov och möjligheter.

Exempel på åtgärdskategorier i Part III

• Utbildning — möjligheter till undervisning på eller i minoritetsspråket i grundskola, vidareutbildning och vuxenutbildning.
• Rättsväsendet — rätt att använda språket i domstolar och i kontakter med juridiska myndigheter där det är relevant.
• Offentlig förvaltning och tjänster — användning av språket i lokala förvaltningar, officiell information och skyltning.
• Media — statligt stöd för radiosändningar, tv och tryckta medier på minoritetsspråk.
• Kultur och ekonomiskt/socialt liv — stöd till kulturella aktiviteter, bibliotek, museum och användning i näringsliv och arbetsliv.
• Gränsöverskridande samarbete — främjande av kontakter och samarbete över gränserna för närliggande minoritetsspråk.

Tillämpning och övervakning

Stater som ratificerat stadgan måste lämna regelbundna rapporter om hur de uppfyller sina åtaganden. Genomförandet granskas av Europarådets kommitté av experter som ger rekommendationer och rapporter till Ministerkommittén, som i sin tur kan uppmana stater att förbättra tillämpningen. Denna övervakningsprocess syftar till att säkerställa konkreta framsteg i språkskydd och främjande.

Vad stadgan inte täcker

• Språk som inte är historiskt etablerade i staten (till exempel språk som huvudsakligen talas av nyanlända invandrare).
• Lokala dialekter som är varianter av ett lands officiella språk och inte utgör ett distinkt regionalt eller minoritetsspråk enligt stadgans definition.
• Nationella officiella språk i det land där de är nationella — dessa omfattas vanligtvis inte, eftersom stadgans syfte är att skydda språkliga minoriteter.

Praktiska konsekvenser och exempel

Genom stadgan kan regionala språk få konkret stöd, exempelvis skolor som undervisar på språk som katalanska eller baskiska, radiokanaler och TV-program på minoritetsspråk, möjligheten att använda språket i lokala myndighetskontakter eller i domstol. Samtidigt varierar vilka rättigheter som verkligen ges beroende på vilka åtaganden respektive stat valt under Part III och hur dessa tillämpas i praktiken.

För att få information om vilka språk ett visst land anmält under Part II respektive Part III och vilka åtaganden som valts, rekommenderas att läsa landets officiella rapporter till Europarådet och de bedömningsrapporter som kommittén av experter publicerar.

Frågor och svar

F: Vad är den europeiska stadgan om regionala språk och minoritetsspråk?

F: Skyddar fördraget de språk som används av nyanlända invandrare från andra länder?

F: Skyddas lokala dialekter av det officiella språket eller majoritetsspråket av detta fördrag?

F: Är iriska ett exempel på ett språk som omfattas av detta fördrag?

F: Täcks franskan av detta fördrag?

F: Hur många skyddsnivåer erbjuds enligt detta fördrag?

Sök med bokstav