Einsatzgruppen | paramilitärisk grupp i Nazityskland

Skapande och handling T4

SS-ledaren Reinhard Heydrich skapade Einsatzgruppen runt 1938.

Först, i oktober 1938, skickade Heydrich Einsatzgruppen till Sudetenlandet. Adolf Hitler, Nazitysklands ledare, ville ta över Sudetenlandet. Han var redo att använda nazistmilitären för att invadera området. I Münchenavtalet kom dock världsmakterna överens om att Hitler kunde få Sudetenlandet. Einsatzgruppen hjälpte till att ta över regeringsbyggnader och tog alla regeringspapper de kunde hitta. De arresterade också omkring 10 000 tjeckiska kommunister och tyska medborgare.^{pp. 405, 412}

Från september till december 1939 deltog Einsatzgruppen i nazisternas T4-program. Nazisterna ansåg att människor med fysiska, intellektuella och mentala funktionshinder inte förtjänade att leva. Aktion T4 var en plan för att döda dem alla. Till en början sköt Einsatzgruppen och andra nazister dessa människor. Men våren 1940 började nazisterna använda gaskamrar så att de kunde döda människor med funktionshinder snabbare.^{pp. 138–141}

 

Invasionen av Polen

1939 beslutade Hitler att invadera Polen. Heydrich beslutade att Einsatzgruppen skulle följa den reguljära tyska armén.^p. 425 Deras uppgift skulle vara att döda de viktigaste personerna i det polska samhället, som präster, lärare och medlemmar av den akademiska världen. De skulle också döda alla som vägrade att hålla med om nazisternas idéer eller regler.^p. 144 Adolf Hitler sade: "Om det finns polska ledare måste de dödas[...]".^p. 143 Einzatsgruppen följde denna plan och dödade omkring 65 000 civila i slutet av 1939. Bland dessa människor fanns polska ledare, judar, prostituerade, romer och människor med psykiska sjukdomar.^{pp. 430–432}

Slutligen tvingade Einsatzgruppen de överlevande judarna i Polen att flytta till getton i de stora polska städerna. Nazisterna planerade att göra sig av med alla judar i Polen, men de hade ännu inte bestämt vart de skulle skicka dem.^{pp. 227–228, 242-245} Med hjälp av den tyska armén tvingade Einsatzgruppen också tiotusentals judar österut till den del av Polen som Sovjetunionen hade tagit över.^p. 429

 

Operation Barbarossa

1941 beslutade Hitler att invadera Sovjetunionen. Han kallade denna plan för Operation Barbarossa. Hitler hatade kommunismen. Han ville ta över det kommunistiska Sovjetunionen och döda kommunismen för gott.^{pp. 95–96}

I maj 1941 gav Heydrich Einsatzgruppen order om att döda judarna i Sovjetunionen.^{pp. 94–95}

I juni 1941 berättade SS-ledaren Heinrich Himmler för andra SS-ledare att nazisterna planerade att döda upp till 30 miljoner människor i Sovjetunionen. Einsatzgruppen skulle spela en viktig roll i detta genom att mörda människor som nazisterna ansåg vara underlägsna. Nazisterna skulle dock även använda andra strategier, som svält, för att döda andra sovjeter.^p. 181

Einsatzgruppen delades in i sju bataljoner.^p. 225 Hitlers armé invaderade Sovjetunionen den 22 juni 1941. Några veckor senare började Einsatzgruppen arbeta i östra Polen, som kontrollerades av Sovjetunionen.^p. 185 Heydrich gav dem tre huvudsakliga uppgifter:^p. 177

1. Att ta kontroll över alla kontor och papper som tillhörde Sovjetunionen och kommunistpartiet;
2. Att döda alla Sovjetunionens högsta ledare.
3. Att starta och uppmuntra pogromer (upplopp och mord) mot judar.

Einsatzgruppen utförde dessa uppgifter på många olika sätt. Ibland upprättade de listor över personer som de trodde var fiender och mördade dem sedan. Andra gånger utförde de massakrer på tusentals människor under några dagar. I Babi Yar till exempel dödade en insatsgruppsbataljon 33 771 judar på två dagar; i Rumbula-massakern dödade en annan insatsgrupp cirka 25 000 människor på två dagar.

 
Polska bönder dödade av Einsatzgruppen  

Fler insatsgrupper skapas

När nazisterna tog över allt fler länder skapade de fler Einsatzgruppen. De skapade också mindre grupper som kallades Einsatzkommando och Sonderkommando. Dessa omfattade:

• Einsatzgruppe E, som arbetade i den oberoende staten Kroatien.
• Einsatzgruppe G, i Rumänien, Ungern och Ukraina.
• Einsatzgruppe H, i Slovakien^p. 419
• Einsatzgruppe Iltis, på gränsen mellan Slovenien och Österrike.
• Einsatzgruppen Jugoslawien och Serbien, i Jugoslavien
• Einsatzkommando Luxemburg, i Luxemburg
• Einsatzgruppe Norwegen, i Norge
• Einsatzkommando Tilsit, i Litauen och Polen^p. 197
• Einsatzgruppe Tunis, i Tunis

 

Mord i Sovjetunionen

Order att döda

Efter att nazisterna invaderade Sovjetunionen var Einsatzgruppens främsta uppgift fortfarande att döda civila, som de gjorde i Polen. Den här gången beordrade dock Heydrich Einsatzgruppen att döda:

• Kommissarier (officerare i den sovjetiska regeringen)
• Alla topp- och mellanstora medlemmar av Komintern, en grupp som stödde världskommunismen.
• Alla medlemmar av kommunistpartiet på topp- och mellannivå.
• Alla extremistiska medlemmar av kommunistpartiet
• Alla judar som innehade tjänster inom regeringen eller gemenskapspartiet.

Mellan den 8 och 17 juli beordrade Heydrich också Einsatzgruppen att döda:

• Alla manliga judar mellan 15 och 45 år.^p. 198
• Alla judiska krigsfångar från den sovjetiska Röda armén.
• Alla röda arméns krigsfångar från Georgien och Centralasien, eftersom de kanske också är judar.^p. 97
• Alla romer som de kunde hitta, och alla människor med psykiska sjukdomar.

Mord

Röda armén retirerade. Heydrich trodde dock att det fortfarande fanns sovjetiska gerillakrigare i området och att lokala judar hjälpte dem. Han beordrade Einsatzgruppen att uppmuntra antijudiska pogromer i de nyligen ockuperade områdena. Pogromer (av vilka Einsatzgruppen startade några) bröt ut i Lettland, Litauen och Ukraina.^p. 526 Under de första veckorna av Operation Barbarossa dödades 10 000 judar i 40 olika pogromer. I slutet av 1941 hade omkring 60 pogromer inträffat och upp till 24 000 människor hade dödats.^p. 526

Alla de viktigaste insatsgrupperna deltog i massskjutningar från början av kriget.^{pp. 196–202} Till en början sköt de bara vuxna judiska män. Men i augusti sköt de alla judar, även kvinnor, barn, spädbarn och äldre. Till en början dödade de människor i skjutgrupper. När detta blev för långsamt började Einsatzkommandos skjuta större grupper bredvid, eller till och med inuti, massgravar.^p. 207 När nyheten om dessa mord spreds sprang många judar iväg.

Nazisterna började skicka människor till koncentrationsläger och ghetton. Landsbygden var mestadels Judenfrei (fri från judar).^{pp. 211–212} Nazisterna skapade tvångsarbetsgrupper så att de kunde använda judarna som slavar tills nazisterna hade dödat alla. Nazisterna hade skjutit upp det målet till 1942.^{pp. 212–213}

 
En tonårspojke står bredvid sin mördade familj strax innan han skjuts. Ukraina, juli 1941  

Mord i de baltiska staterna

Einsatzgruppe A arbetade i de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Dessa länder hade ockuperats av Sovjetunionen innan nazisterna tog över dem. Einsatzgruppe A dödade cirka 140 000 människor mellan juni och november 1941.^p. 98

När Einsatzgruppe A gick in i Kaunas i Litauen pågick en pogrom. De släppte ut alla brottslingar ur fängelset och uppmuntrade dem att delta i pogromerna. På fyra dagar dödades 4 000 judar i pogromerna.^p. 41

Chefen för Einsatzgruppe A lät en våldsam antisemitisk man vid namn Viktors Arājs starta en mindre Einsatzgruppe kallad Arājs Kommando. Tillsammans dödade de två grupperna 2 300 judar i Riga i Litauen. Inom sex månader dödade Arājs Kommando ungefär hälften av judarna i Lettland.

Grupper som Arājs Kommando skapades också i Litauen och Estland. Med deras hjälp kunde Einsatzgruppe A döda nästan alla judar i sitt område.^p. 182

Rumbula-massakern

I november 1941 beslutade Himmler att letterna inte dödades tillräckligt snabbt. Han ville flytta judar från Tyskland till Lettland. Han beordrade att alla som bodde i ghettot i Riga i Lettland skulle mördas.^{pp. 206–209}

Nazisterna berättade för människorna i gettot att de skulle skickas till en annan plats att bo på. De bad dem att ta med sig sina saker och värdesaker.^{pp. 208–210}

Nazisterna flyttade människor till en närliggande skog, tusen i taget. De sköt människor som försökte fly eller som inte kunde gå tillräckligt fort. De tog de saker som judarna hade tagit med sig och tvingade dem att ta av sig kläderna. Sedan lät de offren, femtio i taget, lägga sig ner i en massgrav och sköt dem.^{pp. 208–210}

På två dagar mördades cirka 25 000 människor av Einsatzgruppen.^{pp. 210–214}

 

Dödande med giftgas

Efter ett tag insåg Himmler att Einsatzgruppens metoder inte var det bästa sättet att döda människor så snabbt och billigt som möjligt.^p. 197 Han upptäckte också att många Einsatzgruppen hade problem med att döda så många människor. Vissa hade fysiska och psykiska hälsoproblem och andra blev alkoholister.^{pp. 52, 124, 168} Himmler fattade ett slutgiltigt beslut efter att ha sett en massavrättning i augusti 1941. Han beslutade att det var för stressigt för hans män att skjuta judar.^{pp. 547–548}

Himmler beslutade att lösningen på problemet var att döda judar (och andra) med giftgas.^p. 167 Från och med 1942 började alla de viktigaste insatsgrupperna att döda människor med hjälp av gasbilar, som tidigt hade använts för att döda funktionshindrade personer i aktion T4. I dessa skåpbilar pumpades kolmonoxidavgaser från skåpbilarnas motorer in i lastbilens bakre del och dödade offren inuti. I september 1941 hade dock nazisterna i koncentrationslägret Auschwitz börjat experimentera med Zyklon B, ett cyanidliknande bekämpningsmedel.^{pp. 280–281}

Vid Wannseekonferensen den 20 januari 1942 beslutade nazisterna officiellt att döda alla judar i Europa (11 miljoner människor). En del skulle arbetas ihjäl. Andra skulle dödas i utrotningsläger (dödsläger) (tyska: Die Endlösung der Judenfrage).^p. 555-556 Nazisterna skapade dödsläger som Auschwitz-Birkenau och Bełżec förintelseläger med målet att döda så många människor som möjligt, så snabbt som möjligt. Dessa dödsläger ersatte Einsatzgruppen som nazisternas främsta strategi för massmord och folkmord.^{pp. 279–280}

Till en början skickades Einsatzgruppen för att bekämpa partisaner - människor i naziockuperade områden som fortsatte att kämpa mot nazisterna.^p. 248 År 1944 hade dock de flesta Einsatzgruppen blivit en del av Waffen-SS stridsförband eller skickats för att bevaka dödsläger.

 
En nazistisk gasbil som användes för att mörda människor med giftgas.  

Jäger-rapport

Einsatzgruppen förde noggranna register över sina massmord så att de kunde skriva rapporter till sina chefer. Befälhavaren för Einsatzgruppe A lämnade in Jäger-rapporten den 1 december 1941, som handlar om Einsatzgruppen A:s agerande i Litauen.

Enligt rapporten dödade Einsatzgruppen A 137 346 personer.^p. 215 De flesta var judar, men andra var kommunister, brottslingar och andra nazistiska "fiender".^p. 126 Från och med mitten av augusti, då 3 207 personer mördades, fanns bland offren även barn.^p. 126

I februari 1942 ändrade Jäger sin uppskattning av hur många människor Einsatzgruppen dödade. Han sade att det fanns 138 272 offer, däribland:^p. 126

• 48 252 män (35 %)
• 55 55 556 kvinnor (40 %)
• 34 464 barn (25 %)

Jäger sade också att endast 1 851 av offren (1,3 %) inte var judar.^p. 126

 
Jäger-rapporten  

Andra rapporter

Många andra dokument och rapporter som Einsatzgruppen skrev talar om hur många människor de olika enheterna dödade. En forskare tittade till exempel på över 200 operativa lägesrapporter (rapporter från Einsatzgruppen till sina chefer om vad de gjorde). Han tittade också på brev och rapporter som skrevs av Einsatzgruppens chefer. Han fann att Einsatzgruppen A, B, C och D 1942 hade dödat nästan en miljon människor:

Från och med:	Einsatzgruppe:	Mindre grupp:	Antal döda:
juli 1942	A		206,942
December 1942	B		134,298
		Sonderkommando 7A	1,344
		Sonderkommando 7B	6,788
		Sonderkommando 7C	4,660
		Einsatzkommando 8	74,740
		Einsatzkommando 9	41,340
November 1942	C		118,341
		Einsatzkommando 4A	59,018
		Einsatzkommando 4B	6,329
		Einsatzkommando 5	150,000
		Einsatzkommando 6	5,577
	D		91,728
TOTALT DÖDADE			917,105

 

Relaterade sidor