Internationella Rödakorskommittén | privat humanitär organisation

Historia

Fram till mitten av 1800-talet fanns det ingen organiserad sjukvård för skadade i armén och ingen säker plats för att ta emot och behandla skadade soldater.

Den schweiziske affärsmannen Henry Dunant såg slaget vid Solferino i det österrikisk-sardinska kriget. Slaget varade bara en dag, men omkring 40 000 soldater på båda sidor dödades eller blev svårt skadade på slagfältet.

Dunant chockades av de skadade soldaternas lidande och bristen på medicinsk hjälp. Han ställde in sin resa för att träffa kejsar Napoleon III och tillbringade flera dagar med att hjälpa till att behandla och vårda de sårade.

Han skrev en bok om vad han såg, kallad A Memory of Solferino.Han publicerade den med sina egna pengar 1862 och skickade kopior av boken till ledande politiska och militära personer i hela Europa. Boken beskrev inte bara vad Dunant såg, utan uppmanade också till inrättandet av nationella frivilliga hjälporganisationer som skulle hjälpa till att vårda sårade soldater i händelse av krig. Dunant efterlyste också internationella fördrag för att garantera neutralitet och skydd för de sårade och för sjukvårdare och fältsjukhus.

Geneva Society for Public Welfare inrättade en kommitté för att försöka organisera en internationell konferens om Dunants idé. "De fem kommittéerna" sammanträdde den 9 februari 1863 och medlemmarna var:

• Henry Dunant;
• Gustave Moynier, som var advokat och ordförande för Genèvesällskapet för allmän välfärd;
• Louis Appia, en läkare som hade arbetat som militärkirurg;
• Théodore Maunoir, från Genèvekommissionen för hygien och hälsa, och
• Guillaume Henri Dufour, general i den schweiziska armén.

Kommittén bytte snart namn till "International Committee for Relief to the Wounded".

I oktober 1863 ägde den internationella konferens som organisationen organiserade rum i Genève för att diskutera hur man skulle förbättra den medicinska servicen på slagfältet.

31 personer anslöt sig till kommittén vid konferensen: 18 officiella delegater från nationella regeringar, 6 delegater från andra icke-statliga organisationer och 7 icke-officiella utländska delegater. De officiella delegaterna kom från följande länder:

Konferensen ville:

• Nationella hjälporganisationer för sårade soldater;
• Neutralitet och skydd för sårade soldater;
• Frivilliga styrkor för hjälp på slagfältet;
• Fler konferenser för att göra dessa krav till juridiskt bindande internationella fördrag.
• Införandet av en skyddssymbol för medicinsk personal på fältet. De valde en vit armbindel med ett rött kors.

Bara ett år senare bjöd den schweiziska regeringen in regeringarna från alla europeiska länder samt USA, Brasilien och Mexiko till en officiell diplomatisk konferens. Sexton länder skickade sammanlagt tjugosex delegater till Genève. Den 22 augusti 1864 antog konferensen den första Genèvekonventionen "för förbättring av förhållandena för de sårade i arméer i fält". Företrädare för tolv stater och kungadömen undertecknade konventionen: Baden, Belgien, Danmark, Frankrike, Hessen, Italien, Nederländerna, Portugal, Preussen, Schweiz, Spanien och Württemberg. Konventionen innehöll tio artiklar som för första gången fastställde rättsligt bindande regler som garanterade neutralitet och skydd för sårade soldater, medicinsk personal på fältet och särskilda humanitära institutioner i en väpnad konflikt.

Konventionen innehöll också två krav för att en nationell hjälporganisation skulle erkännas av den internationella kommittén:

• Den nationella föreningen måste erkännas av sin egen nationella regering som en hjälporganisation i enlighet med konventionen, och
• Landets nationella regering måste ha undertecknat Genèvekonventionen.

De första nationella sällskapen grundades i Belgien, Danmark, Frankrike, Oldenburg, Preussen, Spanien och Württemberg. År 1864 blev Louis Appia och Charles van de Velde, en kapten i den nederländska armén, de första oberoende och neutrala delegater som arbetade under Röda korsets symbol i en väpnad konflikt. Tre år senare, 1867, sammankallades den första internationella konferensen för nationella hjälpsällskap för vård av krigsskadade.

Dunant lämnade kommittén 1867 efter att ha bråkat med andra medlemmar. År 1876 bytte kommittén namn till Internationella rödakorskommittén (ICRC), vilket fortfarande är dess officiella namn. Fem år senare grundades det amerikanska Röda korset tack vare Clara Bartons insatser. Allt fler länder undertecknade Genèvekonventionen och började respektera den i praktiken under väpnade konflikter. Röda korset blev snabbt en internationellt respekterad rörelse, och de nationella sällskapen blev alltmer populära som en mötesplats för frivilligt arbete.

När det första Nobels fredspris delades ut 1901 valde den norska Nobelkommittén att ge det till Henry Dunant och Frédéric Passy, en av de främsta krigsaktivisterna. Internationella rödakorskommittén gratulerade officiellt Dunant och var en hyllning till hans nyckelroll i bildandet av Röda korset. Dunant dog nio år senare i den lilla schweiziska kurorten Heiden. Bara två månader tidigare hade även hans tidigare vän och kommittémedlem Gustave Moynier dött.

När första världskriget inleddes 1914 fanns det 45 nationella hjälporganisationer i hela världen. Rörelsen hade vuxit från Europa och Nordamerika till Central- och Sydamerika (Argentina, Brasilien, Chile, Kuba, Mexiko, Peru, El Salvador, Uruguay, Venezuela), Asien (Kina, Japan, Korea, Siam) och Afrika (Sydafrika). Genèvekonventionen hade ändrats så att den omfattade strider till sjöss såväl som på land.

Första världskriget

Under första världskriget kom Röda korsets sjuksköterskor från hela världen, inklusive USA och Japan, för att hjälpa de väpnade styrkorna i de länder som deltog i kriget i Europa.

Den 15 oktober 1914, omedelbart efter krigsutbrottet, inrättade ICRC sin internationella byrå för krigsfångar. Vid krigsslutet hade byrån skickat omkring 20 miljoner brev och meddelanden, 1,9 miljoner paket och omkring 18 miljoner schweiziska franc till krigsfångar i alla drabbade länder. Byrån såg också till att omkring 200 000 fångar frigavs och återvände till sina hemländer. Byrån samlade in cirka 7 miljoner uppgifter från 1914 till 1923 om fångar eller försvunna personer. Kartoteket hjälpte till att identifiera cirka 2 miljoner krigsfångar och kontakta deras familjer. Det fullständiga indexet med 7 miljoner kort är utlånat från ICRC till Internationella rödakors- och rödahalvmåne-museet i Genève. Men det är bara ICRC som kan söka i indexet.

ICRC fick det enda Nobels fredspris under krigsåren, 1917, för sitt enastående arbete under kriget.

År 1923 ändrade kommittén sina regler för medlemskap. Fram till dess kunde endast medborgare i staden Genève sitta med i kommittén. Detta ändrades till att omfatta alla födda schweiziska medborgare. Detta är fortfarande regeln i dag, och syftet är att visa att ICRC är neutralt och att kommitténs medlemmar och anställda aldrig har varit medborgare i ett land som kan vara inblandat i ett krig. Det var först 1993 som personer som inte är födda i Schweiz fick arbeta för kommittén.

Andra världskriget

År 1934 försökte ICRC få till stånd ett extra skydd för civila under krig. Tyvärr var de flesta regeringar inte intresserade av att anta de extra reglerna innan andra världskriget började.

Genèvekonventionerna, med ändringar från 1929, reglerade vad ICRC gjorde. revision . Kommitténs verksamhet liknade den som bedrevs under första världskriget:

• besöka och övervaka krigsfångläger,
• organisera katastrofhjälp för civilbefolkningen, och
• administrera utbytet av meddelanden om fångar och försvunna personer.

Vid krigsslutet hade 179 delegater genomfört 12 750 besök i krigsfångläger i 41 länder. Centrala informationsbyrån för krigsfångar (Zentralauskunftsstelle für Kriegsgefangene) hade en personal på 3 000 personer, kortregistret över fångar innehöll 45 miljoner kort (mer än sex gånger så många som under första världskriget) och 120 miljoner meddelanden utbyttes av byrån.

Tyska Röda Korset kontrollerades av nazisterna och ville inte upprätthålla Genèvekonventionerna, vilket kunde ha hjälpt till att stoppa deportationen av judar från Tyskland och massmorden i de koncentrationsläger som drevs av den tyska regeringen.

Två andra viktiga länder i kriget, Sovjetunionen och Japan, var inte parter i 1929 års Genèvekonventioner och var inte skyldiga att följa konventionernas regler. Därmed var andra länder inte heller skyldiga att följa konventionerna när det gällde deras fångar i gengäld.

ICRC måste sluta klaga på behandlingen av fångar i koncentrationsläger om ICRC skulle sluta arbeta för krigsfångar.

Efter november 1943 kunde ICRC skicka paket till fångar i koncentrationsläger med kända namn och platser. Eftersom mottagningsbevisen för dessa paket ofta undertecknades av andra fångar lyckades ICRC registrera identiteterna för omkring 105 000 fångar i koncentrationslägren och leverera omkring 1,1 miljoner paket, främst till lägren Dachau, Buchenwald, Ravensbrück och Sachsenhausen.

Den 12 mars 1945 fick ICRC:s ordförande Jacob Burckhardt veta av SS-generalen Ernst Kaltenbrunner att ICRC:s delegater kunde besöka koncentrationslägren, men att delegaterna måste stanna i lägren till krigsslutet. Tio delegater, bland dem Louis Haefliger (lägret Mauthausen), Paul Dunant (lägret Theresienstadt) och Victor Maurer (lägret Dachau), besökte lägren.

Louis Haefliger berättade för de amerikanska trupperna om tvångsutvisningen eller sprängningen av Mauthausen-Gusen och räddade livet på omkring 60 000 fångar. Hans agerande fördömdes av ICRC eftersom det ansågs att han handlade otillbörligt på egen hand och riskerade ICRC:s neutralitet. Först 1990 återupprättades hans rykte slutligen av ICRC:s ordförande Cornelio Sommaruga.

Ett annat exempel på stor humanitär anda var Friedrich Born (1903-1963), en ICRC-delegat i Budapest som räddade livet på mellan 11 000 och 15 000 judar i Ungern. Marcel Junod (1904-1961), en läkare från Genève, var en annan berömd delegat under andra världskriget. Han var en av de första utlänningar som besökte Hiroshima efter att atombomben släppts och skrev sina tankar i boken Warrior without Weapons.

1944 fick ICRC sitt tredje Nobels fredspris.

Efter andra världskriget

Den 12 augusti 1949 ändrades de två befintliga Genèvekonventionerna, och Haagkonventionen om sjöförluster togs med i Genèvekonventionernas "familj". Den döptes om till den andra Genèvekonventionen, och därför kallas den andra konventionen från 1929 nu för den tredje konventionen. Den fjärde Genèvekonventionen om "skydd av civila personer i krigstid" upprättades. Den 8 juni 1977 lades extra artikel "protokoll" till för att göra konventionerna tillämpliga på interna konflikter, t.ex. inbördeskrig.

1963 delade ICRC sitt tredje Nobelfredspris med Röda Korsföreningarnas Förbund.

Sedan 1993 har icke schweiziska medborgare tillåtits att tjänstgöra som kommittédelegater utomlands, en uppgift som tidigare var förbehållen schweiziska medborgare. Nu är ungefär en tredjedel av personalen inte schweiziska medborgare.

Den 16 oktober 1990 gav FN:s generalförsamling ICRC observatörsstatus vid sina sammanträden och möten i underkommittéer, vilket var den första observatörsstatus som gavs till en privat organisation. Resolutionen föreslogs gemensamt av 138 medlemsstater och presenterades av Italiens ambassadör Vieri Traxler, till minne av organisationens ursprung i slaget vid Solferino.

Ett avtal med den schweiziska regeringen som undertecknades den 19 mars 1993 bekräftade den redan sedan länge existerande politiken att kommittén är helt oberoende från all inblandning från Schweiz sida. Avtalet skyddar den fullständiga okränkbarheten av all ICRC:s egendom i Schweiz, inklusive dess huvudkontor och arkiv, ger medlemmar och personal rättslig immunitet, befriar ICRC från alla skatter och avgifter, garanterar skyddad och tullfri överföring av varor, tjänster och pengar, ger ICRC säkra kommunikationsprivilegier på samma nivå som utländska ambassader och förenklar kommitténs resor till och från Schweiz.

ICRC fortsatte sin verksamhet under hela 1990-talet. Det bröt sin vanliga tystnad när det fördömde folkmordet i Rwanda 1994 och återigen 1995 om de brott som skedde i och omkring Srebrenica när det sade: "Vi måste erkänna att trots våra ansträngningar att hjälpa tusentals civila som tvångsfördrivits från staden och trots våra kollegers engagemang på plats, var ICRC:s inverkan på tragedins utspel ytterst begränsad." ICRC gick återigen ut i offentligheten 2007 för att fördöma "allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna" som begås av Burmas militärregering, inklusive tvångsarbete, svält och mord på män, kvinnor och barn.

Dödsfall

I slutet av det kalla kriget blev ICRC:s arbete faktiskt farligare. Under 1990-talet förlorade fler delegater livet än någonsin tidigare i dess historia, särskilt när de arbetade i lokala och interna väpnade konflikter. Dessa incidenter visade ofta på bristande respekt för Genèvekonventionernas regler och deras skyddssymboler. Bland de dödade delegaterna fanns följande:

• Frédéric Maurice. Han dog den 19 maj 1992 vid 39 års ålder, en dag efter att en transport från Röda korset som han eskorterade attackerades i den före detta jugoslaviska staden Sarajevo.
• Fernanda Calado (Spanien), Ingeborg Foss (Norge), Nancy Malloy (Kanada), Gunnhild Myklebust (Norge), Sheryl Thayer (Nya Zeeland) och Hans Elkerbout (Nederländerna). De mördades på nära håll när de sov tidigt på morgonen den 17 december 1996 på ICRC:s fältsjukhus i den tjetjenska staden Nowije Atagi nära Groznyj. Deras mördare har aldrig gripits och det fanns inget uppenbart motiv för morden.
• Rita Fox (Schweiz), Véronique Saro (Demokratiska republiken Kongo, tidigare Zaire), Julio Delgado (Colombia), Unen Ufoirworth (Demokratiska republiken Kongo), Aduwe Boboli (Demokratiska republiken Kongo) och Jean Molokabonge (Demokratiska republiken Kongo). Den 26 april 2001 var de på väg med två bilar på ett hjälpuppdrag i nordöstra delen av Demokratiska republiken Kongo när de utsattes för dödlig eldgivning från okända angripare.
• Ricardo Munguia (El Salvador). Han arbetade som vatteningenjör i Afghanistan och reste tillsammans med lokala kollegor när deras bil stoppades av okända beväpnade män. Han dödades genom avrättning på nära håll medan hans kolleger fick fly. Han dog vid 39 års ålder.
• Vatche Arslanian (Kanada). Sedan 2001 har han arbetat som logistiksamordnare för ICRC:s uppdrag i Irak. Han dog när han reste genom Bagdad tillsammans med medlemmar av den irakiska röda halvmånen. Deras bil råkade hamna i korseld i striderna i staden.
• Nadisha Yasassri Ranmuthu (Sri Lanka). Han dödades av okända angripare den 22 juli 2003 när hans bil besköts nära staden Hilla i södra Bagdad.

 
ICRC:s högkvarter i Genève.  


Marcel Junod, ICRC:s delegat, besöker krigsfångar i Tyskland. (© Benoit Junod, Schweiz)  


Röda korsets meddelande från Łódź, Polen, 1940.  


Franskt vykort som firar Röda korsets sjuksköterskors roll under första världskriget, 1915.  


Originaldokumentet till den första Genèvekonventionen från 1864.  


Minnesmärke till minne av den första användningen av Röda korsets symbol i en väpnad konflikt under slaget vid Dybbøl (Danmark) 1864; uppfördes 1989 gemensamt av Danmarks och Tysklands nationella Röda korsföreningar.  

Symboler

Internationella rödakorskommitténs ursprungliga motto var Inter Arma Caritas ("Mitt i kriget, välgörenhet"). Den har behållit detta motto medan andra rödakorsorganisationer har antagit andra. Eftersom Genève ligger i den fransktalande delen av Schweiz är ICRC också känt under sitt franska namn Comité international de la Croix-Rouge (CICR). ICRC har dock sex officiella språk, inklusive arabiska. ICRC:s officiella symbol är det röda korset på vit bakgrund (den schweiziska flaggans motsats) med orden "COMITE INTERNATIONAL GENEVE" runt korset.

ICRC utarbetade 1965 sju grundläggande principer som antogs av hela rödakorsrörelsen. De är följande

• Mänskligheten,
• Opartiskhet,
• Neutralitet,
• Självständighet,
• Volontärarbete,
• Enhet, och
• Universalitet.

 

Finansiering och ekonomiska frågor

ICRC:s budget för 2005 uppgick till cirka 970 miljoner schweiziska franc. Alla betalningar till ICRC är frivilliga och tas emot som donationer på grundval av två typer av vädjanden från kommittén: ett årligt vädjande från huvudkontoret för att täcka interna kostnader och vädjanden i nödsituationer för enskilda uppdrag.

Största delen av ICRC:s finansiering kommer från Schweiz och USA, följt av de övriga europeiska länderna och EU. Tillsammans med Australien, Kanada, Japan och Nya Zeeland bidrar de med cirka 80-85 procent av ICRC:s budget. Ungefär 3 % kommer från privata gåvor och resten kommer från de nationella rödakorsföreningarna.

 

Ansvarsområden inom rörelsen

ICRC ansvarar för att juridiskt erkänna en hjälporganisation som ett officiellt nationellt rödakors- eller rödahalvmåneförbund och därmed acceptera den som medlem i rörelsen. De exakta reglerna finns i rörelsens stadgar. Efter att ICRC har erkänt ett nationellt sällskap antas som medlem i Internationella rödakors- och rödahalvmåneförbundet. ICRC och federationen samarbetar med de enskilda nationella sällskapen i deras internationella uppdrag, särskilt när det gäller mänskliga, materiella och ekonomiska resurser och organisation av logistik på plats. Enligt 1997 års Sevillaöverenskommelse är ICRC det ledande rödakorsorganet i konflikter medan andra organisationer inom rörelsen tar ledningen i icke-krigssituationer. Nationella sällskap får ledningen särskilt när en konflikt äger rum i det egna landet.

 

Organisation

ICRC:s högkvarter ligger i Genève, Schweiz. Det har andra kontor, så kallade delegationer, i cirka 80 länder. Varje delegation ansvarar för en delegationschef som är ICRC:s officiella företrädare i landet. Av dess 2 000 yrkesverksamma anställda arbetar ungefär 800 vid huvudkontoret i Genève och 1 200 utlandsstationerade personer arbetar på fältet. Ungefär hälften av fältarbetarna arbetar som delegater som leder ICRC:s verksamhet i de olika länderna, medan den andra hälften är specialister som läkare, agronomer, ingenjörer eller tolkar. Den internationella personalen bistås av cirka 13 000 nationella anställda, så cirka 15 000 personer arbetar för ICRC.

Direktorat

Direktionen är kommitténs verkställande organ och genomför den politik som församlingen fastställt.

Direktoratet består av en generaldirektör och fem direktörer inom områdena "verksamhet", "mänskliga resurser", "resurser och operativt stöd", "kommunikation" samt "internationell rätt och samarbete inom rörelsen". Medlemmarna i direktoratet utses av församlingen för fyra år. Generaldirektören har under de senaste åren tagit ett större personligt ansvar, ungefär som en VD, medan han tidigare var mer en första man bland jämlikar i direktoratet.

Montering

Församlingen (även kallad kommittén) sammanträder regelbundet och ansvarar för att fastställa mål, riktlinjer och strategier och för att övervaka kommitténs ekonomiska frågor. Församlingen består av högst 25 schweiziska medborgare. Ledamöterna måste tala husets språk, franska, men många talar även engelska och tyska. Dessa församlingsledamöter är samoptimerade för en period på fyra år, och det finns ingen begränsning för hur många mandatperioder en enskild medlem kan sitta. Det krävs tre fjärdedels majoritet av alla ledamöter för omval efter den tredje mandatperioden, vilket fungerar som en motivation för ledamöterna att förbli aktiva och produktiva.

Under de första åren var alla kommittémedlemmar Genevaner, protestanter, vita och män. Den första kvinnan, Renée-Marguerite Cramer, valdes in 1918. Sedan dess har flera kvinnor nått vice ordförandeposten, och efter det kalla kriget har andelen kvinnor legat på cirka 15 procent. De första icke-genusarna antogs 1923, och en jude har suttit i församlingen.

Medan resten av Röda korsrörelsen är multinationell anser kommittén att dess mononationella karaktär är en tillgång eftersom nationaliteten i fråga är schweizisk. Tack vare den permanenta schweiziska neutraliteten kan de stridande parterna vara säkra på att ingen från "fienden" kommer att bestämma politiken i Genève. Det fransk-preussiska kriget 1870-71 visade att även nationella rödakorsföreningar kan vara partiska och inte upprätthålla en neutral humanitär hållning.

Församlingsrådet

Dessutom väljer församlingen ett församlingsråd med fem ledamöter som utgör en särskilt aktiv kärna i församlingen. Rådet sammanträder minst tio gånger per år och har befogenhet att besluta på plenarförsamlingens vägnar i vissa frågor. Rådet ansvarar också för att organisera församlingens möten och för att underlätta kommunikationen mellan församlingen och direktoratet. I församlingsrådet ingår normalt ordföranden, två vice ordföranden och två valda ledamöter. En av vice ordförandena väljs för en fyraårsperiod, medan den andra utses permanent och hans mandat upphör när han eller hon avgår från vice ordförandeskapet eller från kommittén. För närvarande är Jacques Forster och Olivier Vodoz vice ordförande. I april 2007 utsågs Christine Beerli till Jacques Forsters efterträdare från och med början av 2008.

Ordföranden

Församlingen väljer också en person som ska fungera som ICRC:s ordförande för en period på fyra år. Ordföranden är både medlem av församlingen och ledare för ICRC, och han har alltid ingått i rådet sedan det bildades. Presidenten blir automatiskt medlem av församlingen och ICRC när han utses, men han kommer inte nödvändigtvis från ICRC:s organisation. Det finns en stark fraktion inom församlingen som vill sträcka sig utanför organisationen och välja en president från den schweiziska regeringen eller yrkeskretsar som bank- eller medicinbranschen. Faktum är att de tre senaste presidenterna tidigare var tjänstemän i den schweiziska regeringen. Presidentens inflytande och roll är inte väldefinierad och förändras beroende på tiderna och varje presidents personliga stil. Sedan 2000 har ICRC:s president varit Jakob Kellenberger. Kellenberger gör inte många offentliga framträdanden eller uttalanden, men är duktig på personliga förhandlingar för att främja ICRC privat. I februari 2007 utsågs han av församlingen till en ny fyraårsperiod som löper till slutet av 2011.

ICRC:s ordförande har varit:

ICRC tenderar att arbeta i tysthet och inte dra till sig publicitet, till skillnad från vissa andra hjälporganisationer. På så sätt har man kunnat få tillgång till exempelvis Nelson Mandela när han fortfarande var fånge hos den sydafrikanska apartheidregeringen.

 
Jakob Kellenberger, ICRC:s nuvarande ordförande.  


Ceremonin för Nobels fredspris 1963 då priset delades ut gemensamt till ICRC och Federationen. Från vänster till höger: Kung Olav av Norge, ICRC:s ordförande Leopold Boissier, förbundets ordförande John MacAulay. (Bild från: www.redcross.int Arkiverad 2007-08-12 vid Wayback Machine)