Segregation i USA: Historia, lagar och konsekvenser

Bakgrund

De första afrikanska slavarna fördes till Amerika 1619. Detta var bara nio år efter det att brittiska bosättare hade skapat den första permanenta bosättningen i Amerika, i Jamestown i Virginia.

Människor i alla tretton amerikanska kolonier använde sig av slavar. Många av USA:s grundare ägde slavar, däribland George Washington, Thomas Jefferson, Benjamin Franklin, John Hancock, James Madison, Patrick Henry och John Jay.

Abolitionisterna började försöka göra slaveriet olagligt i mitten av 1600-talet. År 1804 hade alla nordliga stater avskaffat slaveriet. Ingen av sydstaterna hade dock gjort det. Sydstaterna ansåg att slaveriet var deras rättighet och de ville inte ge upp den. Bomull hade blivit en mycket viktig gröda i sydstaterna. Ägarna till stora bomullsplantager var vana vid att ha slavar som arbetade gratis, vilket gjorde plantageägarna rikare eftersom de inte behövde betala någon för att arbeta.^{pp. 232–233}

Så småningom försökte Sydstaterna lämna USA.^p. 278 Detta orsakade det amerikanska inbördeskriget. Nordsidan vann, och 1865 gjorde det trettonde tillägget till Förenta staternas konstitution slaveriet olagligt överallt i landet. År 1868 och 1870 gav det fjortonde och femtonde tillägget afroamerikaner medborgarskap och rösträtt.

Segregationen fortsätter i söder

Att förlora inbördeskriget förändrade inte människors uppfattning om afroamerikaner. Under slaveriet hade slavägare inte sett slavarna som människor. De såg dem som egendom, saker att köpa och sälja, som djur man använder på en gård. Efter kriget såg många vita människor fortfarande inte afroamerikaner som likvärdiga med vita.

Från och med 1890 började de vita lagstiftarna i sydstaterna att anta lagar som krävde segregation. Dessa rasistiska lagar blev kända som Jim Crow-lagar. Svarta fick till exempel inte:

• Går till samma skolor, restauranger eller sjukhus som vita.
• Använda samma toaletter som vita eller dricka från samma vattenfontäner.
• Sitta framför vita på bussar

År 1896, i ett fall som kallas Plessy v. Ferguson, beslutade Högsta domstolen att dessa lagar var lagliga. De sa att segregation var okej, så länge saker och ting var "separata men lika". I Södern var allting åtskilt. Men platser som svarta skolor och bibliotek fick mycket mindre pengar och var inte lika bra som platser för vita. Saker och ting var åtskilda men inte lika.

Segregationen hindrade afroamerikaner från att få de grundläggande rättigheter som grundlagsfäderna hade skrivit in i USA:s konstitution. Lagstiftare, regeringstjänstemän, röstmottagare och poliser var alla vita. Detta hindrade afroamerikaner från att ha något att säga till om i sin regering, från att få samma rösträtt som vita människor, från att ha poliser som skyddade dem eller från att få rättvisa för brott som begåtts mot dem. Eftersom de inte kunde räkna med att de skulle skyddas av helt vita polisstyrkor ökade våldet mot afroamerikaner, särskilt lynchningar. Eftersom afroamerikaner inte kunde rösta kunde de inte heller delta i juryn. Detta innebar att om en svart person någonsin ställdes inför rätta för ett brott skulle juryn vara helt vit.

Över hela USA

Problemen var värst i söder. Afroamerikaner upplevde dock olika typer av segregation på andra platser.

I hela USA var bostadssegregationen ett problem. Många afroamerikaner kunde inte få lån för att köpa hus. Fastighetsmäklare ville inte sälja hus till svarta människor i förorterna, där vita människor bodde. De ville inte heller hyra ut lägenheter i vita områden. Fram till 1950-talet gjorde den federala regeringen ingenting åt detta.

När president Woodrow Wilson valdes 1913 gjorde han regeringskontoren segregerade. Han ansåg att segregation var bäst för alla.

Svarta människor deltog i både första och andra världskriget. Militären var dock segregerad; svarta officerare var till och med tvungna att gå in på vissa militärbaser genom separata ingångar jämfört med vita officerare. Svarta soldater fick inte heller samma möjligheter som vita soldater. Slutligen, 1948, upphävde president Harry Truman segregeringen av militären.

Tidig aktivism

Afroamerikaner försökte kämpa mot diskriminering på många olika sätt. De försökte främst använda domstolarna för att få rättvisa. År 1909 skapades till exempel National Association for the Advancement of Colored People (NAACP). Dess mål var att få slut på rasdiskriminering genom stämningar, utbildning och lobbying.

Så småningom blev dock många afroamerikaner frustrerade och började ogilla tanken på att använda långsamma, juridiska strategier för att uppnå segregering. I stället beslutade afroamerikanska aktivister att använda en kombination av protester, icke-våld och civil olydnad. Det var på detta sätt som medborgarrättsrörelsen 1954-1968 började.

Rörelsen för medborgerliga rättigheter

Från ungefär 1954 till 1968 kämpade många afroamerikaner - och vita allierade - för att få slut på rasåtskillnaden. Rörelsen byggde på icke-våldsamma protester, sit-ins, marscher, civil olydnad och rättegångar. Den vann bland annat följande segrar:

• Brown v. Board of Education (1954) som gjorde segregation i skolor olaglig.
• Montgomery Bus Boycott (1955-1956), som gjorde slut på all bussegregation i Alabama.
• Att få federala soldater för att avlägsna segregationen i Little Rock Central High School för de första nio svarta eleverna (1957).
• Sit-ins (1958-1960), där vissa affärer, lunchrestauranger och andra platser i hela landet avskaffades.
• Att få amerikanska soldater att tvinga Mississippi Southern College och University of Alabama att släppa in sina första svarta studenter.
• Upphävande av segregering i Birmingham, Alabama
• Få medborgarrättslagen från 1964, lagen om rösträtt från 1965 och lagen om medborgarrätt från 1968 antagna. Dessa federala lagar gjorde det olagligt att diskriminera svarta människor, hindra dem från att rösta och hindra dem från att få rättvisa bostäder.

Dessa segrar var inte lätta. Demonstranter hotades och attackerades ofta. Ledarnas hem bombades. I Birmingham attackerade polisen demonstranter, inklusive barn, med polishundar och brandslangar och förde dem sedan till fängelse. I andra städer slog polisen demonstranter med klubbor och sköt mot studentprotester. Tre av rörelsens ledare - Martin Luther King Jr. , Malcolm X och Medgar Evers - mördades.

Ingen vet exakt hur många människor som dödades under medborgarrättsrörelsen. Minst 37 personer mördades dock, antingen för att de arbetade för medborgarrätten eller för att rasistiska vita grupper som Ku Klux Klan och White Citizens' Council ville terrorisera svarta människor. Tolv av dessa människor var barn eller tonåringar när de mördades.

Så småningom lyckades rörelsen få bort de lagar som tillät segregation. Det är dock svårare att förändra attityder och rasismen finns fortfarande kvar i USA.

I början av 1800-talet växte USA allt längre in i sydstaterna. Vita amerikaner ville ha mer mark för att odla bomull. Men många olika indianstammar bodde i de områden som USA ville ta över.

Andrew Jackson var en stor anhängare av "indianförflyttning" - att övertyga eller tvinga indianer att lämna södern och flytta västerut, utanför USA. Först som generalmajor i USA:s armé och sedan som president ledde han USA:s program för "indianförflyttning".

Förflyttning av indianer

Programmet började 1814, när Jackson ledde en grupp soldater som besegrade Creek-indianerna. Han tvingade dem att skriva under ett avtal som gav över 20 miljoner hektar av deras mark till USA. Under de följande tio åren fick Jackson nio andra stammar att underteckna fördrag som gav dem deras mark.

År 1829 blev Jackson president. Samma år hittades guld i Georgia, vilket ledde till en guldrushen. Detta gjorde bara att vita människor i USA ville ha kontroll över södern ännu mer. År 1830 antog Jackson lagen om avlägsnande av indianer (Indian Removal Act of 1830). Denna lag sade att Jackson kunde ge mark väster om Mississippifloden till indianstammar om de gick med på att ge upp sin mark i Södern. Lagen lovade stammarna att de skulle kunna leva på sina nya marker för alltid och skyddas av USA:s regering. När hans presidentskap slutade 1837 hade Jackson fått indianer att skriva under nästan 70 fördrag som gav dem deras land. Nästan 50 000 indianer flyttade till "Indian Territory" väster om Mississippifloden. Regeringen hade dock redan en plan för att tvinga in dem i ett mindre område, i det som nu är östra Oklahoma.

Spåren av tårar

Cherokee nationen vägrade att lämna sina marker. De fick till och med USA:s högsta domstol att avgöra att de var suveräna och inte behövde följa USA:s lagar. Jackson ignorerade helt enkelt denna dom. År 1835 fick han en liten grupp Cherokee att skriva under ett fördrag där de gick med på att lämna sina marker. Resten av Cherokee nationen försökte behålla sina marker. År 1838 tvingade dock USA:s armé och Georgias milis dem att lämna sina marker. På vad som är känt som "Trail of Tears" tvingades omkring 15 000 cherokeeiter att vandra över 3 000 kilometer till Oklahoma. Ungefär 4 000 dog på vägen.

På 1840-talet fanns det inga indianer kvar i den amerikanska södern, med undantag för några få seminoleindianer som bodde i Florida.

Bokningar

År 1851 antog USA:s kongress en lag som skapade indianreservat i Oklahoma. Vita bosättare hade redan börjat flytta in på de marker som indianerna hade tvingats flytta till. Detta orsakade konflikter mellan vita och indianer. Målet med reservaten var att separera indianerna från de vita bosättarna.

År 1868 beslutade president Ulysses S. Grant att skapa fler reservat och tvinga de indianstammar som bodde i väst att flytta dit. Förutom att segregera indianerna och röja deras mark för de vitas bruk planerade Grant att låta kyrkliga tjänstemän sköta reservaten så att de kunde lära ut kristendomen till stammarna.

Många stammar vägrade att lämna sina marker och tvingades till reservat av USA:s armé. Om indianer lämnade sina reservat, gick armén efter dem för att försöka tvinga tillbaka dem till reservaten. Detta ledde till massakrer på indianer och vissa krig.

År 1887 antog kongressen Dawes-lagen. Genom denna lag slutade man att ge mark till hela stammar och delade upp marken i små bitar som enskilda familjer kunde använda för jordbruk. Indianer som tog mark, började bo ensamma i stället för med sina stammar och började bedriva jordbruk betraktades som "civiliserade" och blev amerikanska medborgare. Indianer som vägrade att segregera sig ännu mer på små landområden fick inte bli medborgare. Den mark som fanns kvar såldes till vita nybyggare, vilket gjorde reservaten ännu mindre.

Det var inte förrän 1975 som Högsta domstolen beslutade att stammar är suveräna över stammarnas mark och stammens medlemmar.

År 2015 var alla indianreservat i USA tillsammans 87 800 kvadratkilometer stora - en yta ungefär lika stor som Idaho. Indianerna får dock numera bo och arbeta var de vill, och 2016 har mer än hälften lämnat reservaten.

Den 7 december 1941 attackerade Japan Pearl Harbor på Hawaii och förklarade krig mot USA. Detta ledde till att Förenta staterna gick in i andra världskriget och började bekämpa Japan samt Nazityskland och Italien.

I februari 1942 undertecknade president Franklin D. Roosevelt en order som gjorde det möjligt för militären att tvinga människor att lämna västkusten. Japanamerikaner var dock de enda som tvingades lämna västkusten. De fick 48 timmar på sig att lämna sina hem för interneringsläger. Detta var läger där japanamerikaner hölls åtskilda från alla andra. Lägren var omgivna av taggtråd och bevakade av soldater med vapen.

USA:s regering tvingade över 110 000 japansk-amerikanska personer till interneringsläger. (Detta var över 80 % av de japansk-amerikanska personer som bodde på den amerikanska kontinenten vid den tiden.) Mer än tre av fem av dessa personer var födda i USA och var amerikanska medborgare. Ungefär hälften var barn.

Eftersom USA kämpade mot Nazityskland, Italien och Japan tvingades även en del tysk- och italiensk-amerikaner till interneringsläger. Det gjorde även vissa judiska flyktingar från Nazityskland. Inget av detta var dock lika vanligt som för japanamerikaner.

1945, året då andra världskriget tog slut, släppte USA ut människor ur lägren. Många av de internerade hade dock förlorat allt de hade. År 1988 bad USA:s regering äntligen om ursäkt och sade att det inte fanns någon annan orsak till interneringen än rasism.

• Rasism
• Diskriminering
• Rassegregation (om segregation i andra länder)
• Rörelsen för medborgerliga rättigheter
• Lagar som upphävde den lagliga segregationen: Civil Rights Act of 1964, Voting Rights Act of 1965, Civil Rights Act of 1968.