Irlands historia | Irland är nu uppdelat i Republiken Irland och Nordirland

Förhistoria

Ingen vet exakt när de första människorna kom till Irland. Med hjälp av radiometrisk datering fann forskare att ett björnben med knivspår var 12 500 år gammalt. Det är troligt att människor levde på Irland då. År 7900 f.Kr. bodde jägare-samlare (människor som åt vilda växter och djur) på Irland. Den här tiden kallades för stenåldern. Runt 4000 f.Kr. började de bygga jordbruk med djur och växter. De tillverkade keramik, stenverktyg, trähus och stora gravar. Bronsåldern började omkring 2500 före Kristus. Människor lärde sig att göra saker av metaller som brons, guld och koppar, men det var oftast bara rika människor som hade dem. Människor började också väva och arbeta med läder. Stora rum byggdes för att förvara metallvapen. Järnåldern började omkring 600 f.Kr. eller tidigare, då människor började tillverka verktyg av järn. Under järnåldern kom kelter till Irland, så de började tala keltiska språk. Kelterna tog med sig sin konststil. Mellan 1 och 400 e.Kr. kan romerska soldater ha invaderat Irland, men Irland anslöt sig inte till Romarriket. Ungefär fem kungar styrde var och en en stor del av Irland.

 

Tidig medeltid

På 300-talet kom både kristendomen och skrivandet till Irland. Sankt Patrick var känd för att ha spridit kristendomen på Irland på 400-talet, men han var inte den första kristna på Irland. Under de följande 300-400 åren blev fler irländare kristna. Kristna munkar från andra länder kom till irländska kloster. Vissa kloster växte till städer. De viktigaste byggnaderna från 400-800 e.Kr. var runda fort (raths eller ringforts) gjorda av jord, med hus inuti. De flesta skogarna avverkades för att skapa jordbruk. Det fanns några nya kungadömen under denna tid. Kungariket Uí Néill i norra Irland tog över området som kallas Tara och styrde sedan över alla andra kungariken. De kallades för de höga kungarna.

År 800 var nästan alla kristna. De kallades Gaels och talade det gaeliska språket. År 795 invaderade vikingarna, sjömän från Skandinavien, och stal från många städer. Vikingarna styrde över irländska kungar. De byggde Dublin och andra städer och orter vid kusten. År 902 drev de kristna irländska arméerna ut vikingarna, men år 917 kom vikingarna tillbaka och startade ett nytt kungadöme i Dublin. Med tiden startade vikingarna nya kungadömen. På 1000- och 1100-talen lämnade vikingarna antingen landet eller blev en del av den irländska kulturen.

Brian Boru, en kung av Munster, kämpade mot Leinster och blev högkung i början av 1000-talet. Efter det kom högkungar från de fyra provinserna: Munster, Leinster, Ulster och Connacht. Varje provins hade också sin egen kung.

 
Gallowglasses - irländska krigare vars förfäder var vikingar  

Norman-eran

På 1100-talet var Ruaidrí Ua Conchobair högkung. Han tvingade Diarmaid Mac Murchada, kung av Leinster, att lämna sitt rike. Diarmaid bad Henrik II, en normandisk kung av England, att hjälpa honom att få tillbaka sitt land. Henrik gick med på det, så en armé av normandiska (och walesiska) riddare invaderade Irland 1167. Richard de Clare, kallad Strongbow, ledde riddarna. Henrik tyckte att de normandiska riddarna och Strongbow var för mäktiga, så han bestämde sig för att ta över Irland. Han reste till Irland med sin egen flotta år 1171. Henrik erövrade Irland och gav det till sin yngste son John. Henrik trodde att John aldrig skulle bli kung av England, så han gjorde John till lord av Irland. Men John blev kung av England 1199 efter att alla hans bröder hade dött. Efter det styrdes Irland av den engelska kungen. Normandiska lorder från England började ta över mer av Irland. De bodde mest nära öst- och sydkusten, och en del land styrdes fortfarande av irländska kungar.

De normandiska herrarna byggde nya slott och städer på sina marker. Många människor kom från England till Irland för att få mer mark. De engelska, normandiska eller anglo-normandiska herrarna delade upp marken i områden som kallades herrgårdar. De satte staket runt gårdarna så att alla skulle veta vem som ägde gården. Gårdarna gjordes bättre så att de kunde odla mer på en mindre yta. De anglo-normandiska herrarna planterade mer vete och födde upp fler får. Befolkningen växte snabbt. År 1297 startade anglo-normanderna det irländska parlamentet, en samling för att stifta lagar.

De gaeliska irländarna försökte ofta ta kontroll över anglo-normanderna. År 1315 allierade sig Edward Bruce, en lord från Skottland, med irländarna för att bekämpa anglo-normanderna. År 1318 vann anglo-normanderna kriget. Men de anglo-normandiska härskarna blev svagare. År 1500 kontrollerade England endast en liten del av östra Irland, kallad Pale. I resten av Irland talade folk irländska och hade irländsk kultur.

 
Irland år 1450 med marker som innehades av irländare (grönt), angloirländare (blått) och den engelska kungen (mörkgrått).  

Det moderna Irland

Irland hade en guvernör (härskare) som skulle vara lojal mot kungen av England. På 1530-talet gjorde guvernören Thomas Fitzgerald uppror mot England. På grund av detta ville kung Henrik VIII av England ha mer makt. År 1541 förklarade han sig själv som kung av Irland i stället för lord av Irland. Engelsmännen byggde militära fort på Irland. Engelska bosättare flyttade till områden på Irland som kallas plantager. De använde engelska lagar och tog över stora delar av Irland. Under det nioåriga kriget på 1590-talet kämpade irländska soldater från Ulster mot engelsmännen.

De flesta irländare var katoliker. Nybyggarna var mestadels protestanter. I Ulster, den största plantagen, var bosättarna mestadels presbyterianer från Skottland. I de andra provinserna var bosättarna mestadels anglikaner från England. Engelska kungar och det engelska parlamentet ville att irländarna skulle vara anglikaner. De skapade Church of Ireland, en gren av den anglikanska kyrkan. Strafflagarna på 1600-talet straffade irländare som inte följde Irlands kyrka. Anglikanerna blev allt mäktigare. Den här tiden kallades för den protestantiska upphöjningen. Det var slutet för det gaeliska Irland.

På 1700-talet var det katolska folket på Irland fattiga bönder. De fick inte äga mark och mycket av den mat de producerade exporterades av England till utlandet. Det tvingade dem att mestadels äta potatis. Det förekom uppror mot godsägarna och det engelska styret, men de misslyckades för det mesta. År 1801 förenades Irland med Storbritannien genom unionshandlingarna och bildade Förenade kungariket Storbritannien och Irland (UK). Det irländska parlamentet blev en del av Förenade kungarikets parlament i London.

År 1831 tvingade regeringen grundskolorna att undervisa på engelska, inte på irländska. Barn straffades om de talade irländska i skolan. Människor var tvungna att tala engelska om de ville ha ett bra jobb. Mellan 1845-1849 dödade en sjukdom potatisplantorna, vilket orsakade den stora hungersnöden, eller den irländska potatishungern. Ungefär en miljon människor svalt ihjäl och ytterligare en miljon flyttade till andra länder. Hungersnöden drabbade de irländsktalande mest, eftersom de var fattiga. Fler människor övergick från att tala iriska till engelska. Vissa säger att människor svalt eftersom grödorna på Irland såldes till andra länder. Dessa grödor kunde ha gett människor på Irland mat. Många irländare tvingades lämna sin mark eftersom de inte kunde betala hyra till godsägarna. En del var tvungna att arbeta i fabriker som regeringen hade inrättat på grund av de irländska fattiglagarna. Från 1870-talet till 1890-talet förekom det våld mellan Land League och regeringen. Land League ville ha lägre hyror och de ville köpa mark.

 
Irlands befolkning i grönt. Befolkningen minskade på grund av den stora hungersnöden och att folk flyttade till andra länder.  

Insatser för frihet

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet gjorde den brittiska regeringen det lättare för irländare att köpa mark. År 1886 försökte det liberala partiet bilda ett nytt parlament för Irland. Den här idén kallades Home Rule. Parlamentet tillät dock inte att Irland fick Home Rule. Runt år 1900 delades irländarna upp i nationalister, som ville ha Home Rule eller självständighet, och unionister, som ville styras av Storbritannien. Nationalisterna var mestadels katoliker som bodde på landsbygden. Unionisterna var mestadels protestanter som bodde i städerna. Unionisterna var oroliga för att de skulle förlora sina rättigheter om Irland fick en egen regering. I vissa delar av Irland var unionisterna mestadels rika. Men i Ulster var många unionister arbetare som ville att överklassen skulle få mindre makt.

År 1912 försökte några personer i parlamentet återigen att få Home Rule. Omkring 500 000 unionister i Ulster skrev under en petition mot självstyre som kallades Ulster Convenant. De bildade också en armé som kallades Ulster Volunteers. Irländska nationalister bildade en armé som kallades Irish Volunteers. År 1914 var regeringen alltför orolig för första världskriget för att tänka på Home Rule. Både nationalister och unionister stred i brittiska militära enheter under första världskriget.

År 1916 gjorde irländarna uppror för att bli självständiga. Storbritannien stoppade det snabbt, men många irländare var arga. De valde Sinn Féin, ett självständighetsparti, till de flesta irländska platserna i parlamentet. Sinn Féins medlemmar vägrade att åka till London för att ansluta sig till parlamentet. I stället startade de en ny församling i Dublin som kallades Dáil Éireann (eller Dáil). Sinn Féin sade att Irland nu var självständigt. År 1918 organiserade de de irländska frivilliga till den irländska republikanska armén (IRA). Från 1919-1921 förde IRA ett krig mot britterna (Irländska självständighetskriget) för att bli ett eget land. År 1920 beslutade den brittiska regeringen att dela Irland i södra Irland (The Provisional Government), som omfattade ungefär 5/6 av ön, och Nordirland. Dáil och Storbritannien undertecknade 1922 ett fördrag om att göra södra Irland till den irländska fria staten. Det var fortfarande anslutet till Storbritannien, men hade större frihet. IRA ville dock lämna Storbritannien helt och hållet. De utkämpade ett krig (Irländska inbördeskriget) mot regeringen i den irländska frihetsstaten. IRA slutade kämpa 1923.

 

Efter delning

Nordirland styrdes av Ulster Unionist Party 1922-1972. James Craig, dess första premiärminister, sade att det var ett protestantiskt land. Irländska fristaten fick en ny konstitution 1937, som skapade dess regering. År 1949 lämnade Irland det brittiska samväldet och blev Republiken Irland (ibland bara kallad Irland). År 1969 ökade våldet i Nordirland mellan de nationalistiska katolikerna och de unionistiska protestanterna. Det provisoriska IRA bildades för att försvara katolikerna och ena Irland. Från 1969 till 1998 pågick ständiga strider (The Troubles) mellan det provisoriska IRA och den brittiska armén.

1998 godkände de irländska väljarna Belfastavtalet, eller Långfredagsavtalet, vilket innebar att de gick med på att Nordirland skulle stanna kvar i Storbritannien. Nordirland kunde ansluta sig till Republiken Irland om mer än hälften av väljarna ville det. Genom avtalet skapades också råd där ministrar från de båda delarna av Irland arbetade tillsammans. Nordirland fick en ny regering 1998.

Under större delen av 1900-talet (1900-1999) var Irland till över 90 procent katolskt. Folket och regeringen var socialt konservativa. Skilsmässa, preventivmedel och aborter var inte tillåtna förrän i slutet av 1900-talet. År 1927 skapade Republiken Irlands regering Electricity Supply Board för att förvalta elektriciteten. På 1960-talet hade 80 procent av familjerna på landsbygden elektricitet. Den gemensamma elmarknaden skapades 2007 för att försörja hela Irland.

Irland och Storbritannien gick med i Europeiska ekonomiska gemenskapen, som blev Europeiska unionen (EU), 1973. På 1990-talet blev Irland en del av den europeiska inre marknaden. Människor får resa och sälja saker mellan länderna på den europeiska inre marknaden. I slutet av 1900-talet växte ekonomin snabbt och övergick från huvudsakligen jordbruk till huvudsakligen tjänster och industri. Storbritannien, inklusive Nordirland, lämnade Europeiska unionen 2020, men Storbritannien och Republiken Irland kom överens om att inte kontrollera gränsövergångarna.

 
Den irländska republikanska armén bombade Grand Brighton Hotel 1984, under oroligheterna.