Denguefeber

Tecken och symtom

De flesta människor som får denguevirus (80 %) har inga symtom eller bara milda symtom (som en enkel feber). Ungefär 5 % av de smittade personerna (eller 5 av 100) blir mycket sjukare. Ett litet antal av dessa personer har symtom som kan döda dem.

När en person får dengueviruset från en mygga tar det mellan 3 och 14 dagar innan han eller hon blir sjuk. (Detta kallas virusets inkubationstid.) Oftast börjar människor känna sig sjuka efter 4 till 7 dagar.

Ofta har barn med denguefeber samma symtom som gastroenterit (maginfluensa), såsom kräkningar och diarré, eller förkylning. Barn löper dock större risk att få svåra komplikationer till följd av denguefeber.

Denguefeber har tre faser: feber, kritisk sjukdom och återhämtning.

Febrilstadiet

I feberstadiet har personer med denguefeber vanligtvis hög feber. ("febril" betyder att en person har feber.) Febern är ofta över 40 grader Celsius (104 grader Fahrenheit). Ibland blir febern bättre, men kommer sedan tillbaka.

Under feberstadiet kan man också ha:

• Smärta över hela kroppen
• En huvudvärk
• Utslag (detta inträffar hos 50-80 % av de personer som insjuknar i denguefeber).
• Petechiae (små röda fläckar på huden). De orsakas av att kapillärer (som transporterar blod) går sönder. Detta gör att blodet läcker ut och syns under huden.
• Små mängder blödning från slemhinnorna i munnen och näsan.

Det febrila stadiet varar vanligen 2-7 dagar. Detta skede avslutas när den höga febern har försvunnit.

Det kritiska skedet

Hos cirka 5 % av dem som drabbas av denguefeber går sjukdomen in i ett kritiskt skede. ("Kritisk" betyder "mycket farlig".) Den kritiska fasen varar vanligtvis 1-2 dagar.

Under detta skede läcker plasma (den flytande delen av blodet) ut ur kroppens små blodkärl. Plasman kan ansamlas i bröstet och buken. Detta är ett allvarligt problem av flera skäl.

Plasma transporterar blodkroppar, glukos (socker), elektrolyter (salter) och många andra viktiga saker till hela kroppen. Varje del av kroppen behöver dessa saker för att överleva. Om för mycket plasma läcker ut ur blodkärlen finns det inte tillräckligt mycket kvar för att transportera dessa saker till kroppens viktigaste organ. Utan dessa saker kan organen inte fungera normalt. Detta kallas för denguechocksyndrom.

Plasma innehåller också blodplättar, som hjälper blodet att koagulera (de hjälper till att stoppa blödningar). Om en person inte har tillräckligt med blodplättar kan han eller hon få farliga blödningar. Vid denguefeber sker denna blödning vanligtvis i mag-tarmkanalen. När en person har blödning, läckande plasma och för få blodplättar har hen dengue hemorragisk feber. ("Blödning" betyder "farlig blödning".)

Återhämtningsfasen

Återhämtningsfasen är när patientens kropp övervinner sjukdomsprocessen. I detta skede tas den plasma som läckt ut ur blodkärlen upp i blodomloppet igen. Detta skede varar vanligtvis två till tre dagar.

Under detta skede mår personer med dengue ofta mycket bättre. De kan dock ha mycket svår klåda och långsam hjärtfrekvens.

Allvarliga problem kan också uppstå under återhämtningsfasen. Om kroppen tar upp för mycket vätska i blodomloppet kan det leda till "vätskeöverbelastning". Detta kan leda till att vätska ansamlas lungorna, vilket orsakar andningsproblem. Vätskeöverbelastning kan också orsaka kramper eller ett förändrat mentalt status (förändringar i en persons tänkande och beteende).

Komplikationer

Ibland kan denguefeber påverka andra system i kroppen. Dengue kan till exempel orsaka:

• Förändrat mentalt tillstånd: Detta inträffar hos 0,5-6 % av personer med mycket svår denguefeber. Det kan inträffa när dengueviruset orsakar en infektion i hjärnan. Det kan också inträffa när viktiga organ, som levern, inte fungerar korrekt på grund av denguefeber.
• Neurologiska sjukdomar: Detta är problem med hjärnan och nerverna, som Guillain-Barrés syndrom och post-dengue akut spridd encefalomyelit.
• Infektion i hjärtat eller plötslig leversvikt (dessa är mycket ovanliga).

Bild som visar symptomen på denguefeber

Orsak

Denguefeber orsakas av dengueviruset. I det vetenskapliga system som klassificerar virus ingår dengueviruset i familjen Flaviviridae och släktet Flavivirus. Andra virus som tillhör samma familj och som kan göra människor sjuka är gulfebervirus, West Nile-virus, zikavirus, japanskt encefalitvirus och fästingburet encefalitvirus. De flesta av dessa virus sprids av myggor eller fästingar.

Hur denguefeber sprids

Dengueviruset sprids främst av myggor av släktet Aedes, särskilt av myggarten Aedes aegypti. Aides aegypti är den mest sannolika myggarten att sprida denguefeber, eftersom den gillar att leva nära människor och livnär sig på människor i stället för på djur. En person kan få dengueviruset från bara ett myggbett.

Ibland kan myggor också få denguefeber från människor. Om en honmygga biter någon som har dengue kan myggan få dengueviruset från personens blod. Efter cirka 8 till 10 dagar sprids viruset till myggans spottkörtlar, som producerar saliv (eller "spott"). Nu kommer myggan att producera saliv som är infekterad med dengueviruset. När myggan biter en människa går dess infekterade saliv in i människan och kan ge den personen denguevirus.

En person kan också få denguevirus om han eller hon får en blodtransfusion eller organdonation från någon som har viruset. I vissa länder där dengue är vanligt förekommande, t.ex. i Singapore, sprider mellan 1,6 och 6 blodtransfusioner av 10 000 denguevirus.

Dengueviruset kan också spridas från en mor till hennes foster under graviditeten eller när barnet föds. Detta kallas vertikal överföring.

Denguefeber sprids vanligtvis inte på andra sätt.

Denguevirus i människokroppen

När en person får dengueviruset från en mygga fäster viruset vid och går in i personens vita blodkroppar. (De vita blodkropparna är en del av immunförsvaret, som försvarar kroppen genom att bekämpa hot, t.ex. infektioner). När de vita blodkropparna rör sig i kroppen gör viruset kopior av sig självt. De vita blodkropparna reagerar genom att bilda många speciella proteiner, som interferon, som talar om för immunförsvaret att det ska arbeta hårdare eftersom det finns ett hot i kroppen. Dessa proteiner orsakar feber, influensaliknande symptom och svåra smärtor som uppstår vid denguefeber.

Om en person har en allvarlig infektion gör viruset kopior av sig självt mycket snabbare i kroppen. Eftersom det finns mycket mer av viruset kan det påverka många fler organ (som levern och benmärgen). Viruset kan hindra benmärgen från att bilda blodplättar normalt. Detta gör att mycket svåra blödningar blir mycket mer sannolika.

Riskfaktorer

Spädbarn och små barn som drabbas av denguefeber löper större risk än vuxna att bli mycket sjuka. Kvinnor löper större risk än män att bli mycket sjuka. Dengue kan vara livshotande hos personer med kroniska (långvariga) sjukdomar, som diabetes och astma.

Det finns fyra olika typer av denguevirus. När en person har fått en typ av viruset är han eller hon vanligtvis skyddad mot den typen resten av livet. Däremot är han endast skyddad mot de tre andra typerna av viruset under en kort tid. Om han senare får någon av dessa tre typer av viruset är det mer sannolikt att han får allvarliga problem, som denguechocksyndrom eller denguehemorragisk feber.

Dengueviruset (klustret av mörka prickar nära mitten) i elektronmikroskop.


Myggan Aedes aegypti som äter av en människa

Diagnos

Vanligtvis diagnostiserar läkare dengue genom att undersöka den smittade personen och konstatera att symtomen stämmer överens med dengue. När dengue är i ett tidigt skede kan det dock vara svårt att skilja denna sjukdom från andra infektioner orsakade av virus.

Världshälsoorganisationen säger att en person troligen har denguefeber om:

1. Han har feber, OCH
2. Han har två av dessa symtom:
1. Illamående och kräkningar;
2. Ett utslag;
3. Smärta i hela kroppen;
4. Ett lågt antal vita blodkroppar, eller
5. Ett positivt tourniquet-test. (För att göra detta test lindar en läkare en blodtrycksmanschett runt en persons arm i fem minuter och räknar sedan eventuella röda fläckar på huden. Om personen har många fläckar är det troligare att han eller hon har denguefeber).

Världshälsoorganisationen säger också att i områden där denguefeber är vanligt förekommande är alla varningssignaler, plus feber, vanligtvis en signal om att en person har denguefeber.

Blodprover

Vissa blodprov visar förändringar när en person har denguefeber. Den tidigaste förändringen är ett lågt antal vita blodkroppar i blodet. Ett lågt antal blodplättar kan också vara ett tecken på denguefeber. Särskilda blodprov kan leta efter själva dengueviruset, virusets nukleinsyror eller de antikroppar som immunförsvaret tillverkar för att bekämpa viruset. Dessa särskilda tester är dock dyra. Dessutom har de flesta läkare och kliniker i många områden där dengue är vanligt förekommande inte laboratorier för blodprov eller specialmaskiner.

Det kan vara svårt att skilja på denguefeber och chikungunya. Chikungunya är en liknande virusinfektion som har många av samma symptom som denguefeber och förekommer i samma delar av världen. Dengue kan också ha en del av samma symptom som andra sjukdomar, som malaria, leptospiros, tyfus och meningokocksjukdom. Ofta gör läkaren tester innan en person får diagnosen denguefeber för att se till att han eller hon inte har någon av dessa sjukdomar i stället.

WHO:s klassificeringssystem

Världshälsoorganisationen (WHO) skapade 1997 ett system för att beskriva de olika typerna av denguefeber. Så småningom beslutade WHO att detta gamla sätt att dela in denguefeber behövde förenklas. Den beslutade också att alla med denguefeber inte passade in i de gamla kategorierna.

År 2009 ändrade WHO sitt system för att klassificera (dela in) denguefeber. Det äldre systemet används dock ofta fortfarande.

Det gamla systemet

WHO:s gamla system delade in denguefeber i tre kategorier:

1. Odifferentierad feber
2. Denguefeber
3. Dengue hemorragisk feber. Denna delades sedan in i fyra stadier, som kallas graderna I-IV:
1. I grad I har personen feber. Han får också lätt blåmärken eller har ett positivt tourniquet-test.
2. Vid grad II blöder personen in i huden och andra delar av kroppen.
3. Vid grad III visar personen tecken på cirkulationschock. Detta kallas denguechocksyndrom.
4. I grad IV är chocken så allvarlig att blodtrycket och hjärtslagen inte kan kännas. Detta är en allvarligare version av denguechocksyndromet.

Det nya systemet

År 2009 skapade WHO ett enklare system som delade in denguefeber i två typer:

1. Okomplicerat: Personer som bara har denguefeber i feberstadiet och aldrig går in i den kritiska fasen. De blir bättre på egen hand eller behöver bara grundläggande medicinsk hjälp.
2. Svårt: Personer som har symtom som kan döda dem eller som har allvarliga komplikationer av denguefeber.

Förebyggande åtgärder

Det finns inga vacciner som kan förhindra att människor får dengueviruset. Det bästa sättet att förebygga dengue är att skydda människor från myggbett och att kontrollera myggpopulationen.

Det bästa sättet att bekämpa myggan är att göra sig av med den (de platser där den lever) Det bästa sättet att göra detta är att göra sig av med områden med stillastående vatten (vatten som inte rör sig). Myggor gillar stillastående vatten och lägger ofta sina ägg, för att förhindra att bli biten av myggor kan människor:

• Bär kläder som täcker huden helt och hållet.
• Använd insektsspray
• Använd myggnät när de vilar.

Integrerad vektorkontroll

WHO föreslår ett program för att förebygga denguefeber (ett så kallat "Integrated Vector Control"-program) som består av fem olika delar:

1. Företrädarskap, samarbete mellan människor och lagstiftning bör användas för att stärka folkhälsoorganisationer och samhällen.
2. Alla delar av samhället bör samarbeta. Detta omfattar den offentliga sektorn (t.ex. regeringen), den privata sektorn (t.ex. företag och bolag) och hälso- och sjukvården.
3. Alla sätt att bekämpa sjukdomar bör kombineras.
4. Besluten bör fattas på grundval av bevis. Detta kommer att bidra till att se till att de åtgärder som vidtas för att bekämpa denguefeber är till nytta.
5. Områden där denguefeber är ett problem bör få hjälp så att de kan bygga upp sin förmåga att på egen hand reagera väl på sjukdomen.

Behandling

Det finns inga specifika behandlingar för denguefeber. Inga kända antivirala läkemedel (läkemedel som dödar virus) dödar dengueviruset. Hälsovårdspersonal kan ge "stödbehandling" - behandla denguefeberns symtom för att försöka få patienterna att må bättre.

Olika personer behöver olika behandlingar beroende på symtom. Vissa personer kan bli bättre bara genom att dricka vätska hemma och kontrollera med sin läkare att de blir bättre.

Det är mycket viktigt att behandla uttorkning. Ibland är människor så uttorkade att de behöver intravenös vätska - vätska som ges genom en nål i en ven. Vanligtvis behöver man bara intravenösa vätskor under en dag eller två.

Läkare kan ge läkemedel som paracetamol mot feber och smärta. Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) som ibuprofen och aspirin bör inte användas eftersom de ökar risken för blödning.

Personer med svår dengue kan behöva blodtransfusioner. Att få extra blod hjälper en person om blodtrycket blir mycket lågt (som vid denguechocksyndrom) eller om personen inte har tillräckligt med röda blodkroppar i blodet (för att personen blöder av dengue hemorragisk feber).

När människor når återhämtningsfasen av denguefeber slutar läkarna vanligtvis att ge intravenösa vätskor för att förhindra vätskeöverbelastning (för mycket vätska i kroppen). Om en person får vätskeöverbelastning kan läkarna ge en typ av läkemedel som kallas diuretika, vilket får patienten att urinera ut den extra vätskan.

Blodtransfusioner kan hjälpa personer med denguefeber

Prognos

De flesta som drabbas av denguefeber återhämtar sig och har inga problem efteråt.

Utan behandling dör 1 till 5 % av de smittade personerna (1 till 5 av 100) i denguefeber. Med god behandling dör mindre än 1 %. 26 % av de personer som drabbas av allvarlig denguefeber dör dock.

Epidemiologi

Dengue är vanligt förekommande i mer än 110 länder. Varje år infekterar den 50-100 miljoner människor i världen. Den orsakar också en halv miljon sjukhusinläggningar och cirka 12 500-25 000 dödsfall i världen varje år. Världshälsoorganisationen menar dock att denguefeber inte tas på lika stort allvar som den borde. Organisationen kallar denguefeber för en av 16 "försummade tropiska sjukdomar" - sjukdomar som inte får tillräcklig uppmärksamhet. För varje miljon människor leder denguefeber till att cirka 1 600 levnadsår går förlorade. Det är ungefär lika mycket som andra tropiska och dödliga sjukdomar, som tuberkulos. WHO menar dock att försummade tropiska sjukdomar, som dengue, inte får den uppmärksamhet och de pengar som behövs för att hitta behandlingar och botemedel.

Denguefeber blir allt vanligare i världen. Det är den vanligaste virussjukdomen som sprids av leddjur. År 2010 var dengue sjukdomen 30 gånger vanligare än 1960. Forskare tror att dengue kan bli vanligare på grund av följande:

• Fler människor bor i städer.
• Det finns fler människor i världen. Världens befolkning växer.
• Fler människor reser internationellt (mellan länder).
• Den globala uppvärmningen tros spela en roll i ökningen av denguefeber.

Dengue är vanligast runt ekvatorn. 2,5 miljarder människor lever i områden där dengue förekommer. 70 procent av dessa människor bor i Asien och Stillahavsområdet. I USA har 2,9-8 % av de personer som kommer tillbaka från resor i områden där dengue förekommer och som har feber smittats under resan. I denna grupp människor är denguefeber den näst vanligaste infektionen som diagnostiseras, efter malaria.

Historia

Denguefeber är förmodligen en mycket gammal sjukdom. I ett gammalt kinesiskt medicinskt uppslagsverk från Jin-dynastin (som existerade från 265 till 420 e.Kr.) talas det om en person som troligen hade denguefeber. Boken talade om ett "vattengift" som hade att göra med flygande insekter.

I skriftliga dokument från 1600-talet talas det om vad som kan ha varit epidemier av denguefeber (där sjukdomen spreds mycket snabbt på kort tid). De mest sannolika tidiga rapporterna om dengueepidemier är från 1779 och 1780. I dessa rapporter talas det om en epidemi som spreds över Asien, Afrika och Nordamerika. Från den tiden fram till 1940 förekom det inte många fler epidemier.

År 1906 bevisade forskare att människor fick infektioner från Aedes-myggor. År 1907 visade forskare att ett virus orsakar denguefeber. Detta var bara den andra sjukdomen som visades vara orsakad av ett virus. (Den första var gula febern.) John Burton Cleland och Joseph Franklin Siler fortsatte att studera dengueviruset och kom fram till grunderna för hur viruset sprids.

Dengue började spridas mycket snabbare under och efter andra världskriget. Olika typer av denguefeber spreds också till nya områden. För första gången började människor få dengue hemorragisk feber. Det första fallet av dengue hemorragisk feber inträffade i Filippinerna 1953. På 1970-talet hade dengue hemorragisk feber blivit en viktig dödsorsak hos barn. Den spred sig också till Stilla havet och Amerika. Dengue hemorragisk feber och dengue chocksyndrom rapporterades för första gången i Centralamerika och Sydamerika 1981.

Ordets historia

Det är oklart var ordet "dengue" kommer ifrån. Vissa tror att det kommer från swahilifrasen Ka-dinga pepo. Denna fras talar om att sjukdomen orsakas av en ond ande. Swahili-ordet dinga tros komma från det spanska ordet dengue, som betyder "försiktig". Det ordet kan ha använts för att beskriva en person som hade smärta i benen på grund av denguefeber; smärtan skulle få personen att gå försiktigt. Det är dock också möjligt att det spanska ordet kom från det swahiliska ordet, och inte tvärtom.

Andra tror att namnet "dengue" kommer från Västindien. På Västindien sades slavar som hade dengue ha stått och gått som "en dandy". På grund av detta kallades sjukdomen också för "dandyfeber".

Namnet "breakbone fever" användes för första gången av Benjamin Rush, en läkare och USA:s "Founding Father". År 1789 använde Rush namnet "breakbone fever" i en rapport om 1780 års utbrott av denguefeber i Philadelphia. I sin officiella rapport använde Rush oftast det mer formella namnet "bilious remitting fever".

Termen "denguefeber" användes inte allmänt förrän efter 1828. Innan dess använde olika personer olika namn för sjukdomen. Till exempel kallades denguefeber även för "breakheart fever" och "la dengue". Andra namn användes också för allvarlig dengue: till exempel "infektiös trombocytopenisk purpura", "filippinsk", "thailändsk" och "Singapore hemorragisk feber".

Forskning

Forskare fortsätter att forska om hur man kan förebygga och behandla denguefeber. Man arbetar också med att bekämpa myggor, skapa ett vaccin och läkemedel för att bekämpa viruset.

Många enkla saker har gjorts för att bekämpa myggor. En del av dessa saker har fungerat. Man kan till exempel sätta ut guppies (Poecilia reticulata) eller copepoder i stående vatten för att äta mygglarverna (äggen).

Forskarna fortsätter också att arbeta med att ta fram antivirala läkemedel för att behandla attacker av denguefeber och förhindra att människor drabbas av allvarliga komplikationer. De arbetar också med att ta reda på hur virusets proteiner är uppbyggda. Detta kan hjälpa dem att skapa mediciner som fungerar bra mot denguefeber.