Barndom, 1452-1466
Leonardo föddes den 15 april 1452 i den toskanska bergsstaden Vinci i Arno-dalen. Hans farfar, Antonio da Vinci, skrev ner detaljerna om födelsen. Leonardos föräldrar var inte gifta. Hans far var notarie, Ser Piero da Vinci. Hans mor, Caterina, var en tjänare. Hon kan ha varit en slav från Mellanöstern eller Kina. Hans far tog senare vårdnaden om Leonardo och hans mor gifte om sig och fick ytterligare fem barn. Leonardos fullständiga namn var "Leonardo di ser Piero da Vinci", vilket betyder "Leonardo, son till Messer (Mister) Pierdaom Vinci".
Leonardo tillbringade sina första fem år i en bondgård med sin mor. Därefter bodde han i Vinci med sin far, faderns nya fru Albiera, sina morföräldrar och farbror Francesco. När Leonardo växte upp skrev han bara ner två minnen från sin barndom. Han kom ihåg att när han låg ute i sin vagga flög en stor fågel från himlen och svävade över honom. Dess stjärtfjädrar strök hans ansikte. Leonardos andra viktiga minne var hur han hittade en grotta när han utforskade i bergen. Han var livrädd för att något stort monster skulle gömma sig där. Men han var också mycket upphetsad och ville ta reda på vad som fanns där inne.
Leonardo började måla redan som pojke. Giorgio Vasari skrev om Leonardos liv strax efter hans död. Han berättar många intressanta historier om hur smart Leonardo var. Han berättar att Leonardo målade en rund träsköld med en bild av ormar som spottar eld. Messer Piero tog med sig sin sons målning till Florens och sålde den till en konsthandlare.
Verrocchios verkstad, 1466-1476
1466, när Leonardo var fjorton år gammal, tog hans far med honom till Florens för att bli lärling hos konstnären Verrocchio.
Florens var en mycket spännande plats för en ung person som ville bli konstnär. Många berömda konstnärer hade bott i Florens, med början i Cimabue och Giotto på 1200-talet. Överallt där en person tittade fanns det berömda och vackra konstverk. Den enorma katedralen hade en enorm ny kupol. Johanneskyrkan hade dörrar som glänste av guld och sades vara de vackraste dörrarna i världen. En annan kyrka hade statyer runtomkring av de mest kända skulptörerna, bland annat en av Leonardos lärare Verrocchio.
Om en konstnär hade tur kunde han eller hon hitta en rik mecenat som köpte många av hans eller hennes målningar. Den rikaste familjen i Florens var Medici. De hade byggt sig det finaste palatset i Florens och gillade att köpa målningar, statyer och andra vackra saker. De var också intresserade av att studera litteratur och filosofi. Många unga konstnärer hoppades på att få arbete av Medici och deras vänner.
Verrocchio hade en stor verkstad som var en av de mest hektiska i Florens. Leonardo lärde sig att bli konstnär, så han var tvungen att lära sig att teckna, måla, skulptera och göra modeller. Medan han var i verkstaden kunde han lära sig alla möjliga andra användbara färdigheter: kemi, metallurgi, metallbearbetning, gipsgjutning, läderbearbetning, mekanik och snickeri.
Leonardo var inte den enda unga målaren i Verrocchios verkstad. Många andra målare utbildades där eller besökte den ofta. Några av dem blev senare berömda: Ghirlandaio, Perugino och Botticelli. Dessa konstnärer var alla bara några år äldre än Leonardo.
Giorgio Vasari berättar en intressant historia från denna tid i Leonardos liv. Verrocchio höll på att måla en stor bild av Kristi dop. Han gav Leonardo uppdraget att måla en av änglarna som håller Jesus mantel på bildens vänstra sida. Vasari sade att Leonardo målade ängeln så vackert att Verrocchio lade ner sin pensel och aldrig mer målade. När man granskar målningen närmare kan man se att många andra delar av bilden, såsom klipporna, den bruna bäcken och bakgrunden, också kan ha målats av Leonardo. Verrocchio gjorde en bronsstaty av David vid denna tid. Man tror att han använde Leonardo som modell.
Ungefär 1472, när han var tjugo år gammal, gick Leonardo med i Sankt Lukas-gillet, en organisation för konstnärer och läkare. Även efter att hans far hade gett honom en egen verkstad, tyckte Leonardo fortfarande om att arbeta i Verrocchios verkstad. Leonardos tidigaste kända verk är en teckning i penna och bläck av Arnodalen. Den har datumet 5 augusti 1473. Den finns nu i Uffiziernas galleri.
Arbetslivet 1476-1499
När Vasari skriver om Leonardo använder han ord som "ädel", "generös", "graciös" och "vacker". Vasari berättar att Leonardo som vuxen var en lång och stilig man. Han var så stark att han kunde böja hästskor med sina bara händer. Hans röst var så vacker att den charmade alla som hörde den. Nästan alla ville vara hans vän. Han älskade djur, var vegetarian och köpte fåglar på marknaden och släppte dem fria.
Man vet mycket lite om Leonardos liv och arbete mellan 1472 och 1481. Han var förmodligen upptagen i Florens. År 1478 fick han ett viktigt uppdrag att måla en altartavla för munkarna i San Donato a Scopeto. Målningen skulle vara de tre vise männens tillbedjan (De tre vise männen). Målningen blev aldrig färdig eftersom Leonardo skickades iväg till Milano.
Leonardo var en mycket begåvad musiker. År 1482 tillverkade han en silverlyra (ett musikinstrument) i form av ett hästhuvud. Vid den tiden fanns det en ny härskare i staden Milano, i norra Italien. Hertig Ludovico il Moro gjorde andra härskare nervösa. Lorenzo Medici skickade Leonardo till Milano som ambassadör. Lorenzo de' Medici ville att Leonardo skulle ge Ludovico lyran som en gåva från honom. Leonardo skrev ett brev till hertigen av Milano och berättade om alla smarta och användbara saker som han kunde göra, som att tillverka krigsmaskiner. Han skrev i brevet att han "också kunde måla". Leonardo visste då inte att det var för måleriet som han skulle bli mest ihågkommen. Leonardo stannade i Milano och arbetade för hertigen mellan 1482 och 1499. En del av hans arbete bestod i att utforma festivaler och karnevalståg. I Leonardos anteckningsböcker finns ritningar av teaterkostymer, fantastiska hjälmar och scener som skulle kunna vara för teatern.
Leonardo, liksom de flesta andra välkända konstnärer på sin tid, hade tjänare, unga elever och äldre assistenter i sin verkstad. En av hans unga elever var en pojke som hette Gian Giacomo Caprotti da Oreno. Han var en stilig pojke med vackra långa gyllene lockar. Han såg perfekt ut som en konstnärs modell för en ängel. Men han var en så besvärlig och oärlig pojke att Leonardo kallade honom "Salai" eller "Salaino", vilket betyder "den lilla djävulen". Leonardo skrev i sin anteckningsbok att Salai var mycket girig, att han var en lögnare och att han hade stulit saker från huset minst fem gånger. Salai stannade i Leonardos hushåll i trettio år som elev och tjänare.
Gran Cavallo
Leonardos viktigaste arbete för hertig Ludovico var att göra en enorm staty av den tidigare härskaren Francesco Sforza till häst. Han började med hästen. Efter att ha studerat hästar och ritat mönster gjorde han en enorm häst av lera. Den kallades för "Gran Cavallo". Den skulle gjutas i brons. Det skulle bli den största bronshäst som hade tillverkats på mer än tusen år. Tyvärr blev bronshästen aldrig tillverkad. År 1494 gav Ludovico bronset för att det skulle göras till kanoner eftersom den franska armén invaderade Milano. Den enorma lerhästen stod fortfarande kvar när den franska armén invaderade igen 1499. Den här gången användes den som målskjutning och förstördes helt och hållet.
Jungfrun på klipporna
Medan Leonardo arbetade för hertig Ludovico fick han två viktiga uppdrag att måla. Den ena var att göra en oljemålning som skulle ingå i en stor altaruppsats för konfraterniteten för den obefläckade avlelsen. Leonardo gjorde målningen två gånger. Han lämnade den ena målningen till munkarna i Milano och tog med sig den andra målningen till Frankrike där den nu finns på Louvren. Målningarna kallas båda för klippornas jungfru. De visar en scen med Jungfru Maria och Jesusbarnet i ett mystiskt klipplandskap. Maria och Jesus möter Johannes Döparen. Det finns en berättelse (som inte finns i Bibeln men som är en del av den kristna traditionen) om hur Johannesbabben och Jesusbarnet möttes på vägen till Egypten. I den här scenen ber Johannes och Jesusbarnet höjer sin hand för att välsigna Johannes. Målningarna har ett märkligt kusligt ljus med mjuka djupa skuggor. I bakgrunden finns en sjö och berg i dimman. Ingen målning som denna hade någonsin gjorts tidigare.
Den sista måltiden
Leonardos andra viktiga målning i Milano är ännu mer berömd. Det är den sista måltiden. Målningen visar den sista måltid som Jesus delade med sina lärjungar innan han tillfångatogs och dog. Leonardo valde att måla det ögonblick då Jesus sa "en av er kommer att förråda mig". Leonardo berättar historien om den förvåning och upprördhet som detta orsakade bland Jesu tolv anhängare. Han berättar historien genom de personer som är med i målningen och genom deras handlingar och ansikten. Några av dem pratar, några av dem har rest sig upp, några höjer sina händer i förskräckelse.
Författaren Matteo Bandello såg Leonardo arbeta. Bandello skrev att vissa dagar målade han från morgon till kväll utan att stanna för att äta. Sedan målade han inte alls under tre eller fyra dagar. Ofta stod han bara och tittade på målningen. Vasari berättade att klostrets prior blev mycket irriterad. Han bad Ludovico att be Leonardo att arbeta snabbare. Vasari sade att Leonardo var orolig eftersom han inte trodde att han kunde måla Jesu ansikte tillräckligt bra. Leonardo berättade för hertigen att han kanske skulle använda priorens ansikte som modell för Judas, förrädaren.
När den var klar sa alla som såg den att målningen var ett mästerverk. Men Leonardo hade inte använt sig av riktiga fresker för målningen. Han hade använt tempera över gesso, vilket vanligtvis inte används för väggmålning. Snart började målningen mögla och flagna av väggen. Efter hundra år var den "helt förstörd". Även om färgen på vissa ställen har fallit av direkt från väggen är målningen så populär att den trycks och kopieras mer än någon annan religiös målning i världen.
Arbetslivet 1499-1513
År 1499 störtades Ludovico il Moro. Leonardo lämnade Milano med sin tjänare Salai och en vän, Luca Pacioli, som var matematiker. De begav sig till Venedig. Leonardo arbetade som militärarkitekt och ingenjör. Eftersom Venedig är en stad som ligger på många öar försökte Leonardo tänka ut sätt att försvara staden från ett sjöanfall.
År 1500 återvände Leonardo till Florens och tog med sig sitt "hushåll" av tjänare och lärlingar. Munkarna från klostret Den heliga kungörelsen gav Leonardo ett hem och en stor verkstad. År 2005 höll man på att restaurera några byggnader som användes av avdelningen för militärgeografi. Restauratörerna upptäckte att en del av byggnaden var Leonardos ateljé.
Jungfrun och barnet med den heliga Anna och Johannes Döparen
Leonardo började arbeta på en ny målning. Han ritade en stor "tecknad film". (Med det menas en teckning som är en plan för målningen.) Teckningen visade Jungfru Maria sittande på sin mor, den heliga Annas knä. Maria håller Jesusbarnet i sina armar. Jesus sträcker ut sina händer till sin unge kusin Johannes Döparen. Vasari säger att alla var så förvånade över den vackra teckningen att "män och kvinnor, unga och gamla" kom i stora grupper för att se den "som om de deltog i en stor fest". Teckningen finns nu i National Gallery i London. Trots att den är gammal och blek och förvaras i ett mörkt rum går människor till galleriet för att sitta framför den varje dag. .
Slaget vid Anghiari
Under 1502 och 1503 arbetade Leonardo för Cesare Borgia, en mäktig adelsman som var son till påve Alexander VI. Leonardo reste runt i Italien med Borgia som militärarkitekt och ingenjör. I slutet av 1503 återvände Leonardo till Florens. Han anslöt sig återigen till Sankt Lukas-gillet.
Han fick ett mycket viktigt uppdrag. Signoria (stadsfullmäktige) i Florens ville ha två stora fresker på väggarna i det viktigaste rummet i Signoria-palatset. Michelangelo skulle måla Slaget vid Cascina och Leonardo skulle måla Slaget vid Anghiari. Leonardo började projektet med att studera och rita ansikten på arga män och stridande hästar. Dessa teckningar kan fortfarande ses i hans anteckningsböcker. Men tyvärr skulle detta bli ännu ett misslyckande för Leonardo. När han målade bilden på väggen använde han i stället för frescofärg, blandade han färgerna med olja. Färgen ville inte torka. Leonardo tände några eldar för att torka den och målningen smälte. Peter Paul Rubens ritade en kopia av den mellersta delen. Efter en tid täckte stadsfullmäktige över den och fick någon annan att måla väggen. Michelangelo blev inte heller klar med sin målning eftersom påven kallade honom till Rom.
Mona Lisa
Omkring 1503 började Leonardo måla porträttet av en kvinna som kallas Mona Lisa, det mest kända porträttet som någonsin målats. Han fortsatte att arbeta på det i många år. Det är en liten tavla, målad i olja på en träpanel. Den visar en kvinnas ansikte, överkropp och händer. Hon är mycket enkelt klädd. För ett porträtt brukade en kvinna vanligtvis ta på sig sina bästa kläder och smycken. Mona Lisa har en mörk klänning och en fin svart slöja över huvudet. Leonardo lämnade ofta symboler i sina målningar som ger ledtrådar om personen. Det ovanliga med den här bilden är leendet. Leendet är en ledtråd till hennes namn: Mona Lisa Giacondo. Giacondo betyder "den skämtsamma". (Mona är en förkortning av Madonna som betyder "min dam").
Anledningen till att målningen är så berömd är att den verkar vara full av mystik. Mona Lisas ögon tittar ut mot betraktaren. Men ingen kan gissa vad hon tänker. Hennes ögon och hennes mun verkar le. Detta är mycket ovanligt i en porträttmålning. De flesta människor i porträtt ser mycket allvarliga ut. Det är svårt att säga vad Mona Lisas exakta uttryck är. När en person vill läsa av en annan persons känslor tittar han eller hon på mun- och ögonvrån. Men Leonardo har målat mjuka skuggor i Mona Lisas mun- och ögonhörn för att dölja hennes uttryck. De mjuka skuggorna finns också på sidorna av hennes ansikte, hennes hals och händer. Leonardos sätt att använda skuggor kallas "sfumato" (vilket är ett italienskt ord för "rök"). Vasari sade att bilden var så vackert målad att alla andra konstnärer som tittade på den tänkte att de aldrig skulle kunna måla så bra.
Arbetsliv, 1506-1516
År 1506 återvände Leonardo till Milano med sina elever och bodde i sitt eget hus i Porta Orientale. D'Oggione gjorde flera kopior av den sista måltiden. Luini gjorde en kopia av klippornas jungfru. Boltraffio (och de andra) målade många madonna- och barnbilder som fortfarande kan ses i konstgallerier och kyrkor. En av eleverna var en ung adelsman vid namn greve Francesco Melzi. Melzi blev aldrig någon särskilt bra målare, men han älskade Leonardo och stannade hos honom till den dag han dog.
I september 1513 reste Leonardo till Rom och bodde där till 1516. Han bodde i Vatikanen. Högrenässansens tre största målare, Leonardo, Michelangelo och Rafael, arbetade alla samtidigt i Rom. Även om deras namn ofta sägs tillsammans som om de var vänner var de inte det. Leonardo var vid denna tid i sextioårsåldern, Michelangelo var medelålders. Han var inte vän med vare sig Leonardo eller Rafael. Rafael var en mycket smart ung målare som lärde sig mycket genom att titta på de bilder som Leonardo och Michelangelo målade. Men ingen av dem var någonsin hans lärare.
I oktober 1515 intog Frankrikes kung Frans I Milano. Den 19 december möttes Franciskus I och påven Leo X i Bologna. Leonardo åkte till mötet med påven Leo. Leonardo tillverkade en fantastisk leksak för att underhålla kung Frans. Det var ett mekaniskt lejon i naturlig storlek som kunde gå. Det hade dörrar i bröstet som öppnades och en bukett liljor kom ut. Liljor var de franska kungarnas kungliga symbol.
Ålderdom, 1516-1519
År 1516 bjöd Franciskus I in Leonardo att följa med honom till Frankrike. Han gav Leonardo ett vackert hus som hette Clos Lucé (ibland kallat Cloux). Det ligger nära kungens palats, Chateau Amboise. Leonardo tillbringade de sista tre åren av sitt liv på Clos Lucé tillsammans med sin trogne vän och lärling, greve Melzi. Kungen gav Leonardo en pension på 10 000 scudi. En av de sista målningarna som Leonardo gjorde var en bild av Johannes Döparen. Hans modell var Salai, med sitt vackra långa lockiga hår.
När Leonardo var döende bad han om att en präst skulle komma så att han kunde bikta sig och ta emot den heliga nattvarden. Leonardo dog i Clos Lucé den 2 maj 1519. Kung Franciskus hade blivit en nära vän. Vasari berättar att kungen höll Leonardos huvud i sina armar när han dog. I sitt testamente bad han att sextio tiggare skulle följa hans kista i procession. Han begravdes i kapellet i slottet Amboise.
Leonardo hade aldrig gift sig och hade inga egna barn. I sitt testamente testamenterade han sina pengar, sina böcker och de flesta av sina målningar till greve Melzi. Leonardo mindes också sin andra elev Salai och hans tjänare Battista di Vilussis, som vardera fick hälften av Leonardos vingårdar nära Milano. Leonardos lämnade till sin tjänarinna en svart kappa med pälskant. Salai var ägare till Leonardos mest kända oljemålning, Mona Lisa. Han ägde den fortfarande några år senare när han dog efter att ha kämpat i en duell.
Kung Franciskus sade: "Det har aldrig funnits någon annan människa som fötts i världen som visste så mycket som Leonardo, inte så mycket om måleri, skulptur och arkitektur som att han var en mycket stor filosof."
Ritningar
Leonardo målade inte särskilt många bilder. Men han ritade hundratals snabba skisser, planer, kartor och detaljerade ritningar. På detta sätt antecknade han alla intressanta saker som han såg, studerade och tänkte på.
En del av Leonardos teckningar är "studier" för målningar. I dessa ritningar planerade Leonardo de saker han skulle måla. Vissa studier är planer för hela målningar. En av dessa målningar är den stora vackra teckningen av Madonnan och barnet med den heliga Anna och Johannes döparen som nu finns på National Gallery i London.
Många av studierna visar "detaljer" som Leonardo ville få till en exakt rätt. En av studierna visar en mycket detaljerad perspektivritning av de förstörda byggnaderna i bakgrunden av målningen av de tre vise männen. Andra studier visar händer, ansikten, draperier, växter, hästar och spädbarn. Den tidigaste teckningen av Leonardo som har ett datum är Landskap i Arnodalen, 1473, som visar floden, bergen, slottet Montelupo och åkermarkerna utanför med stor detaljrikedom.
