Medborgarrättsrörelsen i USA 1955–1968

Före medborgarrättsrörelsen

Före det amerikanska inbördeskriget fanns det nästan fyra miljoner svarta slavar i USA. Endast vita män med egendom kunde rösta och endast vita personer kunde bli amerikanska medborgare.

Efter inbördeskriget antog USA:s regering tre ändringar av konstitutionen:

• Det 13:e tillägget (1865) gjorde slut på slaveriet.
• Det 14:e tillägget (1868) gav afroamerikaner medborgarskap.
• Det 15:e tillägget (1870) gav afroamerikanska män rösträtt (inga kvinnor i USA fick rösta vid den tidpunkten).

I söder

Efter inbördeskriget försökte USA:s regering att upprätthålla de före detta slavarnas rättigheter i Sydstaterna genom en process som kallades återuppbyggnad. År 1877 upphörde dock återuppbyggnaden. På 1890-talet var sydstaternas lagstiftande församlingar återigen helt vita. Sydstatsdemokraterna, som inte stödde de svartas medborgerliga rättigheter, styrde helt och hållet i Södern. Detta gav dem mycket makt i den amerikanska kongressen. Sydstatsdemokraterna kunde till exempel se till att lagar mot lynchning inte antogs.

Från och med 1890 började demokraterna i sydstaterna att anta delstatslagar som tog bort de rättigheter som afroamerikaner hade fått. Dessa rasistiska lagar blev kända som Jim Crow-lagar. De omfattade till exempel följande:

• Lagar som gjorde det omöjligt för svarta att rösta (detta kallas för "disenfranchisement"). Eftersom de inte fick rösta kunde svarta inte heller vara med i juryn.
• Lagar som krävde rasåtskillnad - separation av svarta och vita. Svarta fick till exempel inte:
• Går till samma skolor, restauranger eller sjukhus som vita.
• Använda samma toaletter som vita eller dricka från samma vattenfontäner.
• Sitta framför vita på bussar

År 1896 beslutade USA:s högsta domstol i ett fall som kallades Plessy v. Ferguson att dessa lagar var lagliga. De menade att det var okej att saker och ting var "åtskilda men lika". I Södern var allting åtskilt. Men platser som svarta skolor och bibliotek fick mycket mindre pengar och var inte lika bra som platser för vita. Saker och ting var åtskilda men inte lika.

Våldet mot svarta människor ökade. Enskilda personer, grupper, polisen och stora folkmassor kunde skada eller till och med döda afroamerikaner utan att regeringen försökte stoppa dem eller straffa dem. Lynchningar blev vanligare.

Över hela USA

Problemen var värst i söder. Social diskriminering och spänningar påverkade dock afroamerikaner även i andra områden.

Segregation av bostäder var ett problem i hela USA. Många afroamerikaner kunde inte få lån för att köpa hus. Fastighetsmäklare ville inte sälja hus till svarta människor i förorterna, där vita människor bodde. De ville inte heller hyra ut lägenheter i vita områden. Fram till 1950-talet gjorde den federala regeringen ingenting åt detta.

När president Woodrow Wilson valdes 1913 gjorde han regeringskontoren segregerade. Han ansåg att segregation var bäst för alla.

Svarta människor deltog i både första och andra världskriget. Militären var dock segregerad och de fick inte samma möjligheter som vita soldater. Efter aktivism från svarta veteraner upphävde president HarryTruman segregeringen av militären 1948.

Tidig aktivism

Afroamerikaner försökte kämpa mot diskriminering på många olika sätt. De bildade nya grupper och försökte bilda fackföreningar. De försökte använda domstolarna för att få rättvisa. År 1909 skapades till exempel National Association for the Advancement of Colored People (NAACP). Den kämpade för att få slut på rasdiskriminering genom stämningar, utbildning och lobbying.

Så småningom blev dock många afroamerikaner frustrerade och började ogilla tanken på att använda långsamma, juridiska strategier för att uppnå segregering. I stället beslutade afroamerikanska aktivister att använda en kombination av protester, icke-våld och civil olydnad. Det var så den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen 1954-1968 började.

Fotogalleri

Representanthuset firar efter att ha antagit det 13:e tillägget.


Lynchningen av Will James i Cairo, Illinois (1909)

Viktiga händelser

Brown mot Board of Education (1954)

Skolorna i Södern och vissa andra delar av landet hade varit segregerade sedan 1896. Det året hade Högsta domstolen i domen Plessy v. Ferguson slagit fast att segregation var lagligt så länge som saker och ting var "separata men lika".

1951 lämnade tretton svarta föräldrar in en grupptalan mot utbildningsnämnden i Topeka, Kansas. I stämningen hävdade föräldrarna att de svarta och vita skolorna inte var "separata men lika". De hävdade att den svarta skolan var mycket sämre än den vita.

Stämningen gick till slut till USA:s högsta domstol. Efter flera års arbete vann Thurgood Marshall och ett team av andra advokater från NAACP målet. Högsta domstolen slog fast att segregerade skolor var olagliga. Alla nio domare i Högsta domstolen höll med.

I sitt beslut sade domstolen följande:

Vi drar slutsatsen att doktrinen "separat men lika" inte har någon plats i ... den offentliga utbildningen. Separata utbildningslokaler är till sin natur ojämlika.

Detta var medborgarrättsrörelsens första stora seger. Brown upphävde dock inte Plessy v. Ferguson. Brown gjorde segregation i skolor olaglig. Men segregation på alla andra platser var fortfarande laglig.

Bussbojkotten i Montgomery (1955-1956)

Ledarna för de medborgerliga rättigheterna fokuserade på Montgomery, Alabama, eftersom segregationen där var så extrem. Den 1 december 1955 vägrade den lokala svarta ledaren RosaParks att lämna sin plats på en buss för att ge plats åt en vit passagerare. Parks och var en medborgarrättsaktivist och medlem i NAACP; hon hade just återvänt från en utbildning i icke-våldsam civil olydnad. Hon arresterades.

Afroamerikaner samlades och organiserade Montgomery Bus Boycott. De bestämde sig för att de inte skulle åka buss igen förrän de behandlades på samma sätt som de vita. Under segregationen fick svarta inte sitta framför vita - de var tvungna att sitta längst bak i bussen. Om en vit person sa till en svart person att flytta sig så att de kunde sätta sig ner, var den svarta personen tvungen att göra det.

De flesta av Montgomerys 50 000 afroamerikaner deltog i bojkotten. Den pågick i 381 dagar och ledde nästan till att bussystemet gick i konkurs. Under tiden hade NAACP arbetat på en stämning om segregation på bussarna. År 1956 vann de målet och Högsta domstolen beordrade Alabama att avskaffa segregationen på sina bussar. Bojkotten slutade med en seger.

Upphävande av segregationen vid Little Rock Central High School (1957)

1957 hade NAACP skrivit in nio afroamerikanska studenter (kallade "Little Rock Nine") för att gå på Little Rock Central High School i Little Rock, Arkansas. Innan dess hade endast vita tillåtits gå på skolan. Little Rock School Board hade dock gått med på att följa Högsta domstolens beslut i Brown v. Board of Education och avreglera sina skolor.

Sedan kom de svarta elevernas första skoldag. Arkansas guvernör kallade in soldater från Arkansas nationalgarde för att hindra de svarta eleverna från att ens komma in i skolan. Detta stred mot ett beslut från Högsta domstolen, så president Dwight D. Eisenhower ingrep. Han tog kontroll över Arkansas nationalgarde och beordrade dem att lämna skolan. Sedan skickade han soldater från USA:s armé för att skydda eleverna. Detta var en viktig seger för de medborgerliga rättigheterna. Det innebar att den federala regeringen var villig att engagera sig och tvinga delstaterna att upphöra med segregationen i skolorna.

Tyvärr behandlades Little Rock Nine mycket illa av många av de vita eleverna på skolan. I slutet av skolåret stängde Little Rock Central High School så att den inte skulle behöva tillåta svarta elever nästa år. Andra skolor runt om i södern gjorde samma sak.

Sit-ins (1958-1960)

Mellan 1958 och 1960 använde aktivister sit-ins för att protestera mot segregation vid lunchdiskar (små restauranger i butiker). De satte sig vid lunchdisken och bad artigt om att få köpa mat. När de blev tillsagda att gå fortsatte de att sitta tyst vid disken. Ofta stannade de kvar tills lunchrestaurangen stängde. Grupper av aktivister fortsatte att komma tillbaka för att sitta på samma ställen tills dessa ställen gick med på att servera afroamerikaner vid sina lunchdiskar.

1958 organiserade NAACP den första sittstrejken i Wichita, Kansas. De satte sig vid en lunchdisk i en affär som hette Dockum's Drug Store. Efter tre veckor fick de butiken att avreglera könssegregationen. Inte långt därefter hade alla Dockum Drug Stores i Kansas avskaffat segregationen. Därefter ledde elever i Oklahoma City, Oklahoma, en framgångsrik sittstrejk i en annan drugstore.

1960 började universitetsstudenter (inklusive några vita studenter) att sitta inne vid en lunchdisk på Woolworth's i Greensboro, North Carolina. Efter ett tag började de sitta in vid andra lunchdiskar. I de butiker som hade dessa lunchdiskar minskade försäljningen med en tredjedel. Butikerna avskaffade segregationen för att undvika att fortsätta förlora pengar. Efter fem månaders sit-ins avskaffade Woolworths i Greensboro också sin lunchdisk. Tidningar över hela landet skrev om Greensboros sit-ins. Snart började människor sitta i hela Södern.

Några dagar efter att Greensboro-studenterna hade inlett sin sittstrejk började studenterna i Nashville, Tennessee, sin egen sittstrejk. De valde butiker i den del av Nashville som hade flest företag. Innan de började sina sit-ins bestämde de sig för att de inte skulle vara våldsamma, oavsett vad som hände. De skrev ut regler som aktivister i andra städer också började använda. Deras regler löd:

Slå inte tillbaka och svär inte om du blir misshandlad. ... Blockera inte ingångarna till butikerna utanför [eller] gångarna inuti. [Var artig] och vänlig hela tiden. Sitt rakt och vänd dig alltid mot disken. ... Hänvisa informationssökande till din ledare på ett artigt sätt. Kom ihåg Jesu, Gandhis och Martin Luther Kings läror. Kärlek och icke-våld är vägen.

Många av studenterna i Nashville attackerades och misshandlades av grupper av vita människor, arresterades och misshandlades till och med av polisen. Studenterna var dock alltid icke-våldsamma. Deras protester, och attackerna mot dem, ledde till fler tidningsartiklar och mer uppmärksamhet. Det visade också hur aktivisterna verkligen var icke-våldsamma. Efter tre månaders sittstrejker avskaffades alla lunchdiskar i Nashvilles varuhus i centrum av staden.

Snart uppstod sittstrejker över hela landet. Det förekom till och med sit-ins i Nevada och i nordliga stater som Ohio. Över 70 000 människor, svarta och vita, deltog i sit-ins. De använde sit-ins för att protestera mot alla typer av segregerade platser - inte bara lunchrestauranger, utan även stränder, parker, museer, bibliotek, simbassänger och andra offentliga platser.

Sittstrejkerna fick till och med stöd av president Eisenhower. Efter att Greensboro-upproret hade börjat sade han att han "var djupt sympatiskt inställd till alla gruppers ansträngningar att åtnjuta de jämlikhetsrättigheter som de garanteras av konstitutionen".

I april 1960 bjöds studenter som hade lett sittstrejker in till en konferens. Vid konferensen beslutade de att bilda Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC). SNCC skulle komma att bli en viktig grupp i medborgarrättsrörelsen.

Frihetsresor (1961)

År 1960 hade Högsta domstolen i målet Boynton mot Virginia beslutat att det var olagligt att segregera människor i kollektivtrafiken som gick från en stat till en annan. År 1961 beslutade studentaktivister att testa om sydstaterna skulle följa denna dom. Grupper av svarta och vita aktivister bestämde sig för att åka bussar genom Södern och sitta tillsammans i stället för att segregera sig själva. De planerade att åka bussar från Washington D.C. till New Orleansi Louisiana. De kallade dessa resor för "Freedom Rides".

Freedom Riders möttes av fara och våld. Till exempel:

• En buss i Alabama utsattes för en brandattack och Freedom Riders fick springa för sina liv.
• I Birmingham, Alabama, lät Eugene "Bull" Connor, som är ansvarig för den allmänna säkerheten, Ku Klux Klan-medlemmar attackera Freedom Riders i 15 minuter innan polisen "skyddade" dem. Ryttarna blev svårt misshandlade och en av dem behövde sys med 50 stygn i huvudet.
• I Montgomery, Alabama, attackerades Freedom Riders av en mobb (en stor, arg grupp) av vita människor. Detta orsakade ett enormt upplopp som varade i två timmar. Fem Freedom Riders behövde åka till sjukhus och 22 andra skadades.

Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC) tog in fler Freedom Riders för att hålla rörelsen igång. De möttes också av våld:

“	Negern är annorlunda eftersom Gud gjorde honom annorlunda för att straffa honom. - Mississippis guvernör Ross Barnett, om varför han stödde segregation.	”

• I Montgomery attackerade en annan mobb en buss. De slog en aktivist medvetslös och slog ut tänderna på en annan.
• I Jackson, Mississippi, arresterades Freedom Riders för att de använde toaletter och lunchrestauranger som endast var avsedda för vita.
• Nya Freedom Riders anslöt sig till rörelsen. När de anlände till Jackson arresterades även de. I slutet av sommaren hade mer än 300 personer satts i fängelse.

En ny lag

Människor runt om i landet började dock stödja Freedom Riders, som aldrig hade använt våld, inte ens när de blev attackerade. Så småningom insisterade Robert Kennedy, justitieminister i sin bror John F. Kennedys regering, på en ny lag om av-segregering. Den sa att:

• Människor kan sitta var de vill på bussarna.
• Det får inte finnas några "vita" och "färgade" skyltar på busstationer.
• Det fick inte finnas separata dricksfontäner, toaletter eller väntrum för vita och svarta.
• Lunchdiskar måste betjäna människor av alla raser.

Registrering av väljare (1961-1965)

Mellan 1961 och 1965 arbetade aktivistgrupper med att försöka få svarta människor registrerade (anmälda) för att rösta. Sedan slutet av rekonstruktionen hade sydstaterna antagit lagar och använt många strategier för att hindra svarta människor från att registrera sig för att rösta. Ofta gällde dessa lagar inte vita människor.

Aktivisterna för rösträttsregistrering började i Mississippi. Alla medborgarrättsorganisationer i Mississippi gick samman för att försöka få folk registrerade. Aktivistgrupper i Louisiana, Alabama, Georgia och South Carolina startade sedan liknande program. Men när aktivisterna försökte registrera svarta människor för att rösta slog, arresterade, sköt och till och med mördade polisen, vita rasister och Ku Klux Klan dem.

Under tiden fick svarta som försökte registrera sig för att rösta sparken från sina jobb, kastades ut ur sina hem, misshandlades, arresterades, hotades och ibland mördades de.

År 1964 antogs lagen om medborgerliga rättigheter från 1964. Den gjorde diskriminering olaglig och sa särskilt att det var olagligt att ha olika krav på rösträttsregistrering för olika raser. Men även efter att denna lag hade antagits gjorde sydstaterna det fortfarande mycket svårt för svarta att rösta. Slutligen antogs lagen om rösträtt från 1965. Denna lag innehöll metoder för att se till att alla amerikanska medborgare fick sin rösträtt.

Integrering av Mississippis universitet (1956-1965)

Från och med 1956 ville en svart man vid namn Clyde Kennard gå på Mississippi Southern College. Kennard hade tjänstgjort i Koreakriget och ville använda GI Bill för att gå på college. Collegets rektor, William McCain, bad delstatspolitiker och en lokal rasistgrupp som stödde segregation att se till att Kennard aldrig kom in på college.

Kenner arresterades två gånger för brott som han aldrig hade begått. Till slut dömdes han till sju års fängelse. Efter att Kennard hade tillbringat tre år i fängelse med tvångsarbete benådade guvernör Ross Barnett honom. Journalister hade granskat Kennards fall och skrev att staten inte gav Kennard den behandling han behövde för sin tjocktarmscancer. Kennard dog samma år. Senare, 2006, beslutade en domstol att Kennard var oskyldig till de brott som han hade sänts i fängelse för.

I september 1962 vann James Meredith en rättsprocess som gav honom rätt att gå på University of Mississippi. Han försökte tre gånger att komma in på universitetet för att skriva in sig på kurser. Guvernör Ross Barnett blockerade Meredith varje gång. Han sa till Meredith: ["Ingen skola kommer att integreras i Mississippi så länge jag är guvernör.

Justitieminister Robert Kennedy skickade US Marshals för att skydda Meredith. Den 30 september 1962 kunde Meredith gå in i skolan med Marshals som skydd. På kvällen startade dock studenter och andra rasistiska vita ett upplopp. De kastade stenar och avfyrade vapen mot Marshals. Två personer dödades, 28 Marshals sköts och ytterligare 160 personer skadades. President John F. Kennedy skickade USA:s armé till skolan för att stoppa upploppet. Meredith kunde börja undervisningen på skolan dagen efter att armén anlände. Meredith överlevde trakasserier och isolering på college och tog examen den 18 augusti 1963 med en examen i statsvetenskap.

Meredith och andra aktivister fortsatte att arbeta för att avlägsna segregationen på de offentliga universiteten. År 1965 kunde de två första afroamerikanska studenterna gå på University of Southern Mississippi.

Kampanjen i Birmingham (1963)

1963 startade Southern Christian Leadership Conference (SCLC) en kampanj i Birmingham, Alabama. Målen var att avlägsna segregationen i butikerna i Birminghams centrum, göra anställningar rättvisa och skapa en kommitté med svarta och vita som skulle utarbeta en plan för att avlägsna segregationen i Birminghams skolor. Martin Luther King beskrev Birmingham som "förmodligen den mest [fullständigt] segregerade staden i USA".

Birminghams kommissarie för allmän säkerhet var Eugene "Bull" Connor. (En kommissionär för allmän säkerhet ansvarar för polis- och brandkåren och hanterar nödsituationer som kan vara farliga för människorna i staden. ) Connor var mycket emot integration. Han lät ofta polisen, Ku Klux Klan och rasistiska vita människor attackera medborgarrättsaktivister. Han lovade att svarta och vita aldrig skulle integreras i Birmingham.

Aktivisterna använde några olika icke-våldsmetoder för att protestera, bland annat sit-ins, "knäböjningar" i lokala kyrkor och marscher. ^{s. 218} Staden fick dock ett domstolsbeslut som sa att alla protester av detta slag var olagliga. Aktivisterna visste att detta var olagligt, och i en handling av civil olydnad vägrade de att följa domstolsbeslutet. ^{s. 108} Demonstranterna, inklusive Martin Luther King, arresterades.

I fängelset hölls King i isoleringscell. Där skrev han sitt berömda "Letter from Birmingham Jail". Han släpptes efter ungefär en vecka.

Barnens korståg

Mycket få aktivister hade dock råd att riskera att bli arresterade. En av SCLC:s ledare kom då på idén att utbilda gymnasie-, högskole- och grundskoleelever för att delta i protesterna. Han resonerade att studenterna inte hade heltidsjobb att gå till, de hade inga familjer att ta hand om och de hade "råd" att sitta i fängelse mer än sina föräldrar.

Tidningen Newsweek kallade senare denna plan för "Barnens korståg". Den 2 maj försökte mer än 600 elever, varav några var så unga som 8 år, marschera från en lokal kyrka till stadshuset. De arresterades alla.

“	Vi fortsätter trots hundar och brandslangar. Vi har gått för långt för att vända tillbaka. - Martin Luther King, 3 maj 1963	”

Nästa dag började ytterligare 1 000 studenter marschera. Bull Connor släppte lös polishundar för att attackera dem och använde brandslangar för att slå ner studenterna. Reportrar var på plats, och videor och bilder som visade våldet visades på tv och trycktes över hela landet.

Avtal

Människor i hela USA blev så arga när de såg dessa videor att president Kennedy samarbetade med SCLC och de vita företagen i Birmingham för att nå en överenskommelse. Det stod:

• Lunchrestauranger och andra offentliga platser i centrum avskaffas.
• De skulle inrätta en kommitté för att ta reda på hur diskriminering vid anställning kan stoppas.
• Alla fängslade demonstranter skulle släppas (fackföreningar som AFL-CIO hade hjälpt till att samla in pengar för borgen).
• Svarta och vita ledare skulle kommunicera regelbundet.

En del av de vita i Birmingham var inte nöjda med detta avtal. De bombade SCLC:s högkvarter, Kings brors hem och ett hotell där King hade bott. Tusentals svarta reagerade med upplopp; några brände byggnader och en knivhögg och skadade till och med en polisman. ^{s. 301}

Den 15 september 1963 bombade Ku Klux Klan en kyrka i Birmingham, där medborgarrättsaktivister ofta träffades innan de började sina marscher. Eftersom det var en söndag pågick gudstjänster. Bomben dödade fyra unga flickor och skadade 22 andra människor.

"En stigande våg av missnöje" (1963)

Under våren och sommaren 1963 hölls protester i över hundra städer i USA, inklusive städer i norra USA. Det blev upplopp i Chicago efter att en vit polisman skjutit en 14-årig svart pojke som sprang iväg från platsen för ett rån. I Philadelphia och Harlem bråkade svarta aktivister och vita arbetare när aktivisterna försökte integrera statliga byggprojekt. Den 6 juni attackerade över tusen vita människor en sittstrejk i North Carolina; svarta aktivister slog tillbaka och en vit man dödades.

I Cambridge, Maryland, förklarade vita ledare krigslagar för att stoppa strider mellan svarta och vita. Justitieminister Robert Kennedy var tvungen att engagera sig för att få till stånd ett avtal om att avskilja staden från segregation.

Den 11 juni 1963 stod Alabamas guvernör George Wallace faktiskt i dörröppningen till University of Alabama för att hindra de två första svarta studenterna från att komma in. President Kennedy var tvungen att skicka amerikanska soldater för att få honom att gå ut ur dörren och se till att de svarta studenterna kunde komma in i skolan.

Under tiden hade Kennedy-regeringen blivit mycket orolig. Svarta ledare hade berättat för Robert Kennedy att det blev svårare och svårare för afroamerikaner att vara icke-våldsamma när de blev attackerade och när det tog så lång tid för USA:s regering att hjälpa dem att få sina medborgerliga rättigheter. På kvällen den 11 juni höll president Kennedy ett tal om medborgerliga rättigheter. Han talade om "en stigande våg av missnöje [missnöje] som hotar den allmänna säkerheten". Han bad kongressen att anta nya lagar om medborgerliga rättigheter. Han bad också amerikanerna att stödja de medborgerliga rättigheterna som "en moralisk fråga ... i vårt dagliga liv".

Tidigt på morgonen den 12 juni mördades Medgar Evers, en ledare för Mississippis NAACP, av en Ku Klux Klan-medlem. ^{s. 113} Veckan därpå gav president Kennedy kongressen sitt lagförslag om medborgerliga rättigheter och bad dem att göra det till lag. ^{s. 126}

Marschen mot Washington (1963)

1963 planerade medborgarrättsledare en protestmarsch i Washington D.C. Alla större medborgarrättsgrupper, vissa fackföreningar och andra liberala grupper samarbetade i planeringen av marschen. Marschens fullständiga namn var "Marschen på Washington för jobb och frihet". Målen för marschen var att få igenom lagar om medborgerliga rättigheter, att få den amerikanska regeringen att skapa fler jobb och att få lika, bra bostäder, utbildning, jobb och rösträtt för alla. Det viktigaste målet var dock att få president Kennedys lag om medborgerliga rättigheter godkänd. ^{s. 159}

Många trodde att det skulle vara omöjligt för så många aktivister att samlas utan våld och upplopp. USA:s regering hade 19 000 soldater redo i närheten, om det skulle uppstå upplopp. Sjukhusen förberedde sig för att behandla ett stort antal skadade. Regeringen gjorde försäljningen av alkohol i Washington, D.C., olaglig för dagen. ^{s. 159}

Marschen mot Washington var en av de största icke-våldsamma protesterna för mänskliga rättigheter i USA:s historia. Martin Luther King Jr. trodde att 100 000 demonstranter skulle göra evenemanget framgångsrikt. Den 28 augusti 1963 samlades cirka 250 000 aktivister från hela landet för marschen. Bland marschörerna fanns cirka 60 000 vita människor (inklusive kyrkogrupper och fackföreningsmedlemmar) och mellan 75 och 100 kongressledamöter. ^{s. 160} Tillsammans marscherade de från Washingtonmonumentet till Lincoln Memorial. Där lyssnade de på tal av medborgarrättsledare.

Martin Luther King Jr. talade sist. Hans tal, som kallades "I Have a Dream", blev ett av historiens mest kända tal om medborgerliga rättigheter.

Historiker har sagt att marschen i Washington bidrog till att president Kennedys lag om medborgerliga rättigheter antogs.

Malcolm X ansluter sig till rörelsen (1964)

Malcolm X var en amerikansk präst som konverterade till islam i fängelset, omkring 1948. Han blev medlem av Nation of Islam. ^{s. 138} Denna grupp trodde på svart överhöghet - att den svarta rasen var den bästa av alla. De trodde att svarta skulle vara helt oberoende av vita och att de så småningom skulle återvända till Afrika. ^{s. 127-128, 132-138pp. 149-152} De trodde också att svarta människor hade rätt att slå tillbaka och använda våld för att få sina rättigheter. På grund av detta stödde Malcolm X och Nation of Islam inte medborgarrättsrörelsen, eftersom den var icke-våldsam och stödde integration. ^{s. 79-80}

I mars 1964 sparkades Malcolm X dock ut ur Nation of Islam eftersom han hade meningsskiljaktigheter med gruppens ledare Elijah Muhammad. Han erbjöd sig att samarbeta med andra medborgarrättsgrupper om de accepterade att svarta hade rätt att försvara sig själva.

Den 26 mars 1964 träffade Malcolm Martin Luther King Jr. Malcolm hade en plan för att ställa USA inför FN på grund av anklagelser om att USA kränkte afroamerikanernas mänskliga rättigheter. Dr King kan ha planerat att stödja detta.

Mellan 1963 och 1964 blev medborgarrättsaktivisterna mer arga och mer benägna att slå tillbaka mot vita. I april 1964 höll Malcolm ett berömt tal med titeln "The Ballot or the Bullet". ("The ballot" betyder "röstning".) I talet sa han att om den amerikanska regeringen är "ovillig eller oförmögen att försvara negrernas liv och egendom", så borde afroamerikanerna försvara sig själva. ^{s. 43} Han varnade politikerna för att många afroamerikaner inte var villiga att "vända andra kinden till längre". ^{s. 25} Sedan varnade han det vita Amerika för vad som skulle hända om svarta inte fick rösta:

“

[Om vi inte röstar kommer det att sluta med att vi måste kasta en kula. Det är antingen en röst eller en kula. ... En ny strategi är på väg in. Det blir molotovcocktails denna månad, handgranater nästa månad och något annat nästa månad. Det kommer att bli röstsedlar eller kulor. s.30

”

 

Mississippi Freedom Summer (1964)

Sommaren 1964 förde medborgarrättsgrupper nästan 1 000 aktivister till Mississippi. De flesta av dem var vita collegestudenter. ^{s. 66} Deras mål var att samarbeta med svarta aktivister för att registrera väljare och att undervisa svarta barn i sommarskola i "frihetsskolor". De ville också hjälpa till att skapa Mississippi Freedom Democratic Party (MFDP). På den tiden kunde endast vita personer delta i Mississippis demokratiska parti. MFDP planerades som ett annat politiskt parti som skulle göra det möjligt för svarta och vita demokrater att delta i politiken.

Många vita Mississippianer var arga över att människor från andra stater kom hit och försökte förändra deras samhälle. Regeringsanställda, polisen, Ku Klux Klan och andra rasistiska vita använde många strategier för att attackera aktivisterna och de svarta som försökte registrera sig för att rösta. Freedom Summer-projektet pågick i tio veckor. Under den tiden arresterades 1 062 aktivister, 80 misshandlades och 4 dödades. Tre svarta Mississippianer mördades för att de stödde medborgerliga rättigheter. Trettiosju kyrkor och trettio svarta hem eller företag bombades eller brändes.

Den 21 juni 1964 försvann tre Freedom Summer-aktivister. Veckor senare hittades deras kroppar. De hade mördats av medlemmar av den lokala Ku Klux Klan - däribland några som också var poliser i Neshoba County sheriff's department. När folk letade efter deras kroppar i lokala träsk och floder hittade de kropparna av en 14-årig pojke och sju andra män som också verkade ha blivit mördade någon gång.

Under Freedom Summer inrättade aktivister minst 30 frihetsskolor och undervisade cirka 3 500 elever. Bland eleverna fanns barn, vuxna och äldre. Skolorna undervisade om många saker, som svart historia, medborgerliga rättigheter, politik, frihetsrörelsen och de grundläggande läs- och skrivkunskaper som krävs för att kunna rösta.

Under sommaren försökte också omkring 17 000 svarta Mississippier registrera sig som röstberättigade. Endast 1 600 lyckades. Mer än 80 000 gick dock med i Mississippi Freedom Democratic Party (MFDP). Detta visade att de ville rösta och delta i politiken och inte bara låta vita människor göra det åt dem.

Lagen om medborgerliga rättigheter från 1964

John F. Kennedys förslag till lagförslag om medborgerliga rättigheter fick stöd av nordliga kongressledamöter - både demokrater och republikaner. Senatorer från sydstaterna hindrade dock den föreslagna lagen från att antas. De filibusterade i 54 dagar för att hindra lagförslaget från att bli en lag. Till slut fick president Lyndon B. Johnson ett lagförslag att gå igenom.

Den 2 juli 1964 undertecknade Johnson lagen om medborgerliga rättigheter från 1964. Lagen sa följande:

• Det var olagligt att diskriminera människor på offentliga platser eller i arbetslivet på grund av deras ras, hudfärg, religion, kön eller hemland.
• Om platser bryter mot lagen kan justitieministern väcka talan mot dem för att tvinga dem att följa lagen.
• Alla delstatliga eller lokala lagar som gjorde det lagligt att diskriminera på offentliga platser eller i arbetslivet var inte längre lagliga.

King tilldelas Nobels fredspris (1964)

I december 1964 tilldelades Martin Luther King Nobels fredspris. När Nobelkommitténs ordförande gav honom priset sa han följande:

“

I dag, nu när mänskligheten har atombomben, är det dags att lägga våra vapen och rustningar åt sidan och lyssna till det budskap som Martin Luther King gav oss[:] "Valet är antingen icke-våld eller icke-existens".... [King] är den första personen i västvärlden som har visat oss att en kamp kan föras utan våld. Han är den förste som har förverkligat budskapet om broderlig kärlek under sin kamp, och han har fört detta budskap vidare till alla människor, till alla nationer och raser.

”

Marscher från Selma till Montgomery (1965)

I januari 1965 åkte Martin Luther King och SCLC till Selma, Alabama. Medborgarrättsgrupper där hade bett dem komma och hjälpa till att få svarta människor att registrera sig som röstberättigade. Vid den tiden var 99 procent av de röstberättigade i Selma vita. Tillsammans började de arbeta för rösträtt.

Nästa månad sköts dock en afroamerikansk man vid namn Jimmie Lee Jackson av en polis under en fredlig marsch. Jackson dog. ^{s. 121-123} Många afroamerikaner var mycket arga. SCLC var orolig för att folk var så arga att de skulle bli våldsamma.

SCLC beslutade att organisera en marsch från Selma till Montgomery. Det skulle bli en 87 kilometer lång marsch. Aktivisterna hoppades att marschen skulle visa hur mycket afroamerikaner ville rösta. De ville också visa att de inte skulle låta rasism eller våld hindra dem från att få lika rättigheter.

Den första marschen ägde rum den 7 mars 1965. Poliser och rasistiska vita attackerade demonstranterna med klubbor och tårgas. De hotade att kasta marschörerna från Edmund Pettus Bridge. Sjutton marschörer fick åka till sjukhus och 50 andra skadades också. Denna dag kom att kallas Bloody Sunday. Bilder och filmer av hur demonstranterna misshandlades visades i tidningar och på tv över hela världen.

Att se dessa saker fick fler människor att stödja medborgarrättsaktivisterna. Människor kom från hela USA för att marschera med aktivisterna. En av dem, James Reeb, blev attackerad av vita människor för att han stödde medborgarrättigheterna. Han dog den 11 mars 1965.

Slutligen beslutade president Johnson att skicka soldater från USA:s armé och Alabamas nationalgarde för att skydda demonstranterna. Från den 21 mars till den 25 mars vandrade demonstranterna längs "Jefferson Davis Highway" från Selma till Montgomery. Den 25 mars gick 25 000 personer in i Montgomery. Martin Luther King höll ett tal med titeln "How Long? Inte länge" på Alabama State Capitol. Han sade till demonstranterna att det inte skulle dröja länge innan de fick lika rättigheter, "eftersom det moraliska universums båge är lång, men den böjer sig mot rättvisa".

Efter marschen körde Viola Liuzzo, en vit kvinna från Detroit, några andra demonstranter till flygplatsen. Medan hon körde tillbaka mördades hon av tre medlemmar av Ku Klux Klan.

Lagen om rösträtt från 1965

Den 6 augusti 1965 antog USA lagen om rösträtt (Voting Rights Act). Denna lag gjorde det olagligt att hindra någon från att rösta på grund av deras ras. Detta innebar att alla delstatslagar som hindrade svarta människor från att rösta nu var olagliga.

I nästan 100 år var alla registrators (de statliga tjänstemän som registrerade människor för att rösta) vita. De hade total makt över vem de kunde registrera och vem de inte skulle registrera. Om en registrator vägrade att låta en svart person registrera sig kunde personen i fråga bara stämma honom eller henne, men det var inte troligt att han eller hon skulle vinna. Voting Rights Act innebar dock äntligen en förändring av detta system. Om en registrator diskriminerade svarta människor kunde justitieministern skicka federala anställda för att ersätta lokala registratorer.

Lagen fungerade genast. Inom några månader hade 250 000 nya svarta väljare registrerat sig för att rösta. En av tre av dem registrerades av en federal anställd som ersatte en rasistisk registrator. År 1965 röstade 74 procent av Mississippis svarta väljare faktiskt, och fler svarta politiker valdes i Mississippi än i någon annan delstat. År 1967 var de flesta afroamerikaner registrerade som röstberättigade i 9 av 13 delstater i Södern.

Politiken i Södern förändrades helt och hållet när afroamerikaner fick rösträtt. Vita politiker kunde inte längre stifta lagar om afroamerikaner utan att de svarta hade något att säga till om. I många delar av Södern var de svarta fler än de vita. Detta innebar att de kunde rösta in svarta politiker och rösta bort rasistiska vita. Svarta som var registrerade som röstberättigade kunde också vara med i juryn. Innan dess var det så att när en afroamerikan anklagades för ett brott var juryn som beslutade om han eller hon var skyldig helt vit.

Rörelser för rättvisa bostäder (1966-1968)

Mellan 1966 och 1968 fokuserade medborgarrättsrörelsen mycket på rättvisa bostäder. Även utanför Södern var rättvisa bostäder ett problem. Till exempel antog Kalifornien 1963 en lag om rättvisa bostäder (Fair Housing Act) som gjorde segregation i bostäder olaglig. Vita väljare och fastighetslobbyister fick lagen upphävd året därpå. Detta bidrog till att orsaka upploppen i Watts. (Senare, 1966, gjorde Kalifornien Fair Housing Act till lag igen.)

Aktivister, däribland Martin Luther King, ledde en rörelse för rättvisa bostäder i Chicago 1966. Året därpå gjorde unga NAACP-medlemmar samma sak i Milwaukee. Aktivister i båda städerna attackerades fysiskt av vita husägare och juridiskt av politiker som stödde segregation.

Lagförslaget om rättvisa bostäder

Av alla de lagar om medborgerliga rättigheter som antogs under medborgarrättsrörelsen var lagen om rättvisa bostäder den svåraste att anta. Lagen skulle göra diskriminering på bostadsområdet olaglig. Detta innebar att svarta människor skulle tillåtas flytta in i vita stadsdelar. Som senator Walter Mondale sa: "Det här var medborgarrätten som blev personlig."

Det föreslagna lagförslaget om rättvisa bostäder skickades först till den amerikanska senaten. Där var de flesta senatorer - både från nord och syd - emot lagförslaget. I mars 1968 skickade senaten en svagare version till representanthuset. Representanthuset förväntades göra ändringar som skulle göra lagförslaget ännu svagare.

Detta skedde inte. Den 4 april 1968 mördades Martin Luther King. Detta fick många kongressledamöter att känna att de snabbt måste göra något åt de medborgerliga rättigheterna. Dagen efter mordet på dr King stod senator Mondale framför senaten och sa:

“

Den [största anhängaren] av ett icke-våldsligt [förhållande] mellan raserna är död. Hans generositet mot den vita mannen, hans tro på alla människors grundläggande goda vilja och hans dramatiska, icke-våldsamma agerande gjorde att han kunde tala till båda raserna. . . . Vi kan i dag be om att ickevåldsledarens död inte ska ge liv åt våldet. Under de kommande dagarna måste vi agera för att uppfylla Kings dröm. . . . Det är upp till kongressen i dag att ge ett kraftfullt stöd ... genom att omedelbart anta 1968 års lag om medborgerliga rättigheter och genom att snabbt agera för att ge alla svarta och vita möjligheter till arbete och bostäder.

”

Den 10 april antog kongressen lagen om medborgerliga rättigheter från 1968. President Johnson undertecknade lagen nästa dag. En del av lagen kallas "Fair Housing Act". Den gör det olagligt att diskriminera vid försäljning, uthyrning eller utlåning av pengar för bostäder på grund av en persons ras, hudfärg, religion eller hemland.

Mordet på King och Poor People's Campaign (1968)

1968 planerade Martin Luther King och SCLC Poor People's Campaign. Människor av alla raser deltog i rörelsen. Rörelsens mål var att minska fattigdomen för människor av alla raser.

Som en del av sitt arbete mot fattigdomen började Dr King och SCLC tala mot Vietnamkriget. King hävdade att fattiga människor i Vietnam dödades och att kriget bara skulle göra dem fattigare. Han hävdade också att USA spenderade mer och mer pengar och tid på kriget, och mindre på program för att hjälpa fattiga amerikaner.

I mars 1968 bjöds dr King in till Memphis, Tennessee, för att stödja de strejkande soparbetarna. Dessa arbetare hade mycket låg lön och två arbetare hade dödats i sitt arbete. De ville bli medlemmar i en fackförening. Dr King tyckte att denna strejk passade perfekt för hans Poor People's Campaign. Så snart han kom till Memphis började King få hot.

Dagen innan han mördades höll King en predikan med titeln "I've Been to the Mountaintop". Nästa dag mördades han. Efter att King mördats uppstod upplopp i mer än 100 städer i USA.

Medborgarrättsledaren Ralph Abernathy fortsatte Poor People's Campaign efter Kings död. Omkring 3 000 aktivister slog läger på National Mall i Washington, D.C., i ungefär sex veckor.

Dagen före dr Kings begravning ledde hans fru Coretta Scott King och tre av deras barn 20 000 demonstranter genom Memphis. Soldater skyddade demonstranterna. Den 9 april ledde fru King ytterligare 150 000 människor genom Atlanta under Dr. Kings begravning. En gammal trävagn som drogs av mulor drog Dr. Kings kista. Vagnen var en symbol för dr King's Poor People's Campaign.

Mrs King sade en gång:

“

[Martin Luther King Jr.] gav sitt liv för världens fattiga, soparbetarna i Memphis och bönderna i Vietnam. Den dag då negrerna och andra slavar verkligen är fria, den dag då nöd är avskaffad, den dag då krigen upphör, den dag vet jag att min man kommer att vila i en välförtjänt frid.

”

En del av lunchdisken från sittstrejken i Greensboro, North Carolina.


Segregation inom utbildningsväsendet i USA före Brown


Freedom Riders arresterade i Tallahassee, Florida, 16 juni 1961.


James Meredith på väg till skolan, skyddad av US Marshals.


"Bull" Connor lät ofta medborgarrättsaktivister attackeras.


George Wallace står i dörröppningen till University of Alabama för att hålla svarta studenter borta.


Vy över publiken vid marschen mot Washington


Malcolm X träffar Martin Luther King Jr. den 26 mars 1964.


FBI-affisch med de tre saknade aktivisterna


Polisen attackerar icke-våldsamma demonstranter på "Bloody Sunday"


President Lyndon Johnson och dr King talar om rättvisa bostäder 1966.

Dödsfall

Många människor dödades under medborgarrättsrörelsen. En del dödades för att de stödde medborgarrättigheterna. Andra dödades av Ku Klux Klan (KKK) eller andra rasistiska vita som ville terrorisera svarta människor. Ingen vet exakt hur många människor som dödades under medborgarrättsrörelsen. Här är dock några exempel. Personer vars namn är markerade med blått var barn eller tonåringar när de dödades.

Offer:	Hem:	År som dödades:	Dödad i:	Dödad av:	Källa
Pastor George W. Lee, NAACP-medlem	Mississippi	1955	Mississippi	Vita medlemmar i Citizens' Council som inte gillade att pastor Lee registrerade svarta som röstberättigade.
Lamar Smith	Mississippi	1955	Mississippi	En okänd vit man, eftersom Smith hade organiserat svarta för att rösta.
Emmett Till (14 år)	Chicago	1955	Mississippi	Lynchades av två vita män som anklagade honom för att ha flörtat med en vit kvinna.
John Earl Reese (16 år)	Texas	1955	Texas	Sköts av vita män som försökte skrämma svarta att ge upp planerna på en ny skola.
Willie Edwards	Alabama	1957	Alabama	Lynchades av fyra Ku Klux Klan-medlemmar som trodde att han dejtade en vit kvinna (det gjorde han inte).
Kapten Roman Ducksworth		1962	Mississippi	Polisman som beordrade honom av en buss och sköt honom. Polisen kan ha trott att han var en Freedom Rider.
Paul Guihard, journalist	England	1962	Upploppen vid Mississippis universitet	Eleverna gjorde uppror efter att James Meredith släppts in i skolan
William Lewis Moore	New York	1963	Alabama	Dödad under en marsch för medborgarrättskämpar, ensam, från Tennessee till Mississippi.
Medgar Evers, ledare för NAACP	Mississippi	1963	Uppfarten till hans hem	Byron De La Beckwith (ledamot av White Citizens' Council)
Addie Mae Collins (14 år)	Alabama	1963	Bombningarna i 16th Street Baptist Church	4 Ku Klux Klan-medlemmar	p. 147
Denise McNair (11)	Alabama	1963	Bombningarna i 16th Street Baptist Church	4 Ku Klux Klan-medlemmar	p. 147
Carole Robertson (14)	Alabama	1963	Bombningarna i 16th Street Baptist Church	4 Ku Klux Klan-medlemmar	p. 147
Cynthia Wesley (14)	Alabama	1963	Bombningarna i 16th Street Baptist Church	4 Ku Klux Klan-medlemmar	p. 147
Virgil Lamar Ware (13)	Alabama	1963	Alabama	Skjuten av vita tonåringar som just hade kommit från en demonstration som stödde segregation.
Louis Allen	Mississippi	1964	Mississippi	Dödades efter att ha sett en annan medborgarrättsaktivist bli mördad.
Johnnie May Chappel	Florida	1964	Florida	Vita män som letar efter en svart person att skjuta
Pastor Bruce Klunder	Oregon	1964	Ohio	Krossades av en bulldozer när han protesterade mot en segregerad skola som höll på att byggas.
Henry Hezekiah Dee (19 år)	Mississippi	1964	Mississippi	Ku Klux Klan-medlemmar som trodde att han deltog i en komplott för att skaffa vapen åt svarta (vilket han inte gjorde).
Charles Eddie Moore (19)	Mississippi	1964	Mississippi	Ku Klux Klan-medlemmar som trodde att han deltog i en komplott för att skaffa vapen åt svarta (vilket han inte gjorde).
James Earl Chaney, Freedom Summer-aktivist	Mississippi	1964	Neshoba County, Mississippi	Lynchades av 10 KKK-medlemmar (7 dömda)
Andrew Goodman, aktivist för Freedom Summer	New York City	1964	Neshoba County, Mississippi	Lynchades av 10 KKK-medlemmar (7 dömda)
Michael Schwerner, Freedom Summer-aktivist	New York City	1964	Neshoba County, Mississippi	Lynchades av 10 KKK-medlemmar (7 dömda)
Överstelöjtnant Lemuel Penn	Washington, D.C.	1964	Georgien	Skjuten av en Ku Klux Klan-medlem i en förbipasserande bil när Penn körde hem från en utbildning för den amerikanska arméns reserviststyrka.
Malcolm X	Nebraska	1965	New York City	3 medlemmar av Islamiska nationen
Jimmie Lee Jackson	Alabama	1965	Alabama	Polis under en fredlig marsch	pp. 121–123
Pastor James Reeb	Boston	1965	Selma	3 vita män som slog honom för att han stödde medborgerliga rättigheter
Viola Liuzzo	Pennsylvania	1965	Selma	4 Ku Klux Klan-medlemmar för att de stödde medborgerliga rättigheter.
Willie Brewster	Alabama	1965	Alabama	Skjuten av vita män som tillhörde en våldsam nynazistisk grupp.
Jonathan Daniels	Boston	1965	Alabama	En biträdande sheriff strax efter att han släppts från fängelset. Daniels fängslades för att ha hjälpt till med registrering av väljare och för att ha protesterat.
Vernon Dahmer	Mississippi	1966	Mississippi	14 KKK-medlemmar (4 dömda) som sprängde hans hus med brandbomber efter att Dahmer erbjöd sig att betala röstskatt för svarta som inte hade råd med det, så att de kunde rösta.
Ben Chester White	Mississippi	1966	Mississippi	KKK-medlemmar som trodde att de kunde ta bort uppmärksamheten från en medborgarrättsmarsch genom att döda en svart man.
Wharlest Jackson, ledare för NAACP	Mississippi	1967	Mississippi	KKK-medlemmar som sprängde hans bil efter att han fått ett jobb som endast vita personer fick ha före honom.
Benjamin Brown		1967	Mississippi	Polisen som sköt in i en folkmassa vid en studentdemonstration där Brown deltog
Samuel Ephesians Hammond (18 år)		1967	South Carolina State College	Polisen som sköt mot en studentprotest
Delano Herman Middleton (17)		1967	South Carolina State College	Polisen som sköt mot en studentprotest
Henry Ezekial Smith (19)		1967	South Carolina State College	Polisen som sköt mot en studentprotest
Martin Luther King Jr.	Georgien	1968	Memphis	James Earl Ray

Ett okänt antal andra människor dog eller dödades under medborgarrättsrörelsen.

Relaterade sidor

• Historia: Slaveri; Amerikanska inbördeskriget; Återuppbyggnad; Plessy v. Ferguson
• Orsaker: Rasism; vit överhöghet; rasegregation; diskriminering; Jim Crow-lagar; lynchningar.
• Människor: Martin Luther King, Jr.; Coretta Scott King; James Lawson; James Meredith; Little Rock Nine; Rosa Parks; Malcolm X.
• Grupper: Nationella föreningen för färgade människors främjande (NAACP), Southern Christian Leadership Conference (SCLC), Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC).
• Lagstiftning och förvaltning: USA:s lagstiftning; rättspraxis; federal lagstiftning; lagstiftning; USA:s konstitution; Högsta domstolen; USA:s kongress
• Rättigheter: Medborgerliga rättigheter, medborgerliga friheter, mänskliga rättigheter, rösträtt, social jämlikhet, social rättvisa.
• Annat: Ku Klux Klan; sundown towns; White Citizens' Council (råd för vita medborgare)